I dag var vi ett gäng som åkte till Torres del Paine NP för att vandra 9km upp till utkiksplatsen över de tre tornen. Turen upp till mirador los Torres base, som låg på 980möh vid en mintgrön lagun, och ned igen tog ca 8 timmar. Första delen av vandringen var vacker med öppna vyer, sedan blev det lite tråkigare stenrös och snöklädda bergstoppar.
Vandringen gick väl an. Varken extremt tufft eller lätt, men nog flåsade jag och kände av uppförsbackarna. Och det var mycket uppför. Inkaleden hade jag ju ingen nytta av att ha vandrat. Hade hoppats på att vara i toppform efter all höghöjdsträning på första resan Quito-Rio. Men icke. Dessutom värkte det åter i hälen när jag gick. Liksom i trampdynan. Men vandringen var mödan värd. Vackert var det och vi fick några snöstänk på näsan. Återigen hänförs jag av kontrasterna i naturens färger. Den skarpa grå färgen på berget, den vita snön och mulna molnen till lagunens turkosa nyans. Me like. Ungefär samma färgsskala som mitt kök hemma. Väl tillbaka i Puerto Natales ramlade vi stela och trötta in på hostlet. Hälen värkte ännu mer efter två timmars stillasittande i bil. Efter självdiagnos och googling har jag dragit på mig en hälsporre. Not so fun. För trötta för att äta ute blev middagen smörgåsar med avocado och tonfisk till nån chilensk omusikalisk sångare på radion i köket. Lite mysigt och lagom avancerat.
0 Comments
Har åkt ett par mil norrut från Ushuaia till den lilla chilenska staden Puerto Natales. PN ligger vid foten av nationalparken Torres del Paine... och i går sken solen på oss för första gången på länge. Jag slängde av mig tjocktröjan och njöt i solbrillor och linne med en halvgod Cappucino och en citronpaj som de glömt citronen i. Suck. A2 hade shoppat en ascool cowboyhatt när vi sprang på han och Ingvar på en parkbänk bland stadens plåthus. Drog med dem på fika också. Sedan när vi satt där och njöt av de härliga solstrålarna mot huden. Likt den första vårsolen i Stockholm.
Andra dagen i Ushuaia gav vi oss ut i naturen för en liten vandring till Esmeralda sjön. Jag strosa som vanligt på längst bak med kameran, medan ungdomarna hurta på i täten.
Landskapet påminner mycket om norra Sverige. Vissa blev inte imponerade men jag kan stirra mig blind på bergen och ändå inte riktigt fatta att jag är här. Tycker det är häftigt att två motpoler kan påminna så mycket om varandra. Fast det är nåt magiskt med Ushuaia. Tror jag börjar bli lite smått förälskad. Kanske just bara det faktum att jag befinner mig vid världens ände gör allt lite häftigare. Herregud, är ju 15000 km hemifrån och bara njuter. Det hade snöat under natten. Bergstopparna var lite vitare och det blåste iskalla vindar, men solglimtar utlovades. Det är sensommar i Ushuaia och dagen då jag skulle möta Satan, Cassimiro och Gato.
De är alla tre hästar. Varför man nu döper en häst till satan eller katt som gato betyder?! Så vi skrattade. Haha. Cassimiro var min häst. Det betydde typ indianhövding och i 7 timmar red vi tillsammans längs Beaglekanalen. Mycket riktigt tittade solen fram. Samtidigt fick vi smaka på regn, hagel och snöflingor. Naturen var makalöst vacker. Ja, det var så vackert med bergen och vattnet att jag det gjorde ont i hjärtat. Jag ville nästan kräkas. Låter kanske konstigt men egentligen inte. Om du äter sjukt mycket t ex choklad och så äter och äter du för att det smakar så himla gott. Tror du också förätit dig nån gång och fått ont i magen och mår illa för att det var så jävla gott. Exakt så kände jag på hästryggen när jag tillslut kände att jag inte orkar ta in mer vackra vyer. Vi red uppför branter till utsiktspunkter som skulle få vem som helst att bli religös. Vi red genom sub-antarktisk skog, vattendrag och längs strandkanter fyllda med blå och vita snäckskal. Stundvis var det som att rida genom ett sagolandskap. Kontrasterna i färg; de mörka bergen i grått med vita snötoppar, blå himmel, gröngrått vatten och höstfärgat grönt och gult gräs, gröna låga bärbuskar med röda och vita bär, de karga stränderna ramade in ett landskap som för mig var magiskt vackert och alldeles omöjligt att göra rättvis på bild. Hundarna Fly och Rufus följde med oss på hela ritten. Hoppade framför hästarna i det gröna gräset, sicksackade mellan träden och vita fjällblommor. En falk flög ovan våra huvuden och i släntarna galopperade "vildhästar". Några slog följe med oss ett par hundra meter för att sedan vika av genom att kasta sig in i något buskage. Lunch åt vi under öppen himmel i en skogsdunge som skulle kunna vara Tolkiens entskog. Grillade kött, bröd och ost. Jag, Elisabeth och Andreas tog av oss skorna för att värma fötterna och smuttade rödvin medan hundarna låg utslagna och vilade vid värmen. Vi samtalade med Alfonso, vår guide, och bara njöt av varandras sällskap. Vägen tillbaka blev rätt fnittriga. Vid ett tillfälle red vi alla ifrån Alfonso när han skulle stänga en grind. Jag tjöt som en indian och skratta så jag trodde jag skulle trilla av Cassimiro. Kan vara en av resans absolut bästa dagar. Om inte den bästa! En albatross flaxar och springer i motvind på vågorna innan han lyfter. Det är riktigt blött och blåsigt på Beagelkanalen i dag.
Har sett sjölejon som slappar på en klippa mitt ute i det iskalla vattnet. Skarvar som sitter i stora kolonier och kämpar i blåsten. Skitlukten slår mot mitt ansikte när vindriktningen är ofördelaktig. Pingviner som bara sitter. Pingviner som bråkar med en stor brun fågel. Pingviner som jäbbas med varandra. Pingviner som simmar. Pingviner som nyfiket tittar på oss när vi lägger till vid ön för att fotografera dessa svartvita små fåglar. Känslan att stå där på båten, att veta att man typ är vid världens ände, och betrakta dessa varelser är ja... hur säger man... well... FUCKIN AMAZIN!!! Naturen här är slående vacker. Ushaia är en grym sista utpost och jag vill tillbaka redan. Solen skiner och det är svinkallt. Vinden är stark, så allt du försöker spotta ut fastnar i håret. haha. Men det är jäkligt vackert och vi har passerat slätter med gäss i stora flockar. Så fiiiint!!! Tyvärr är fönsterrutorna för skitiga för att ta bild.
Nu ska vi in i Argentina igen. Så nu har jag snart 7st stämplar fr Argentina i passet. Woho! Sitter på argentinsk-chilenska gränsen. Har förlorat vadet om hur lång tid gränsen skulle ta med mer än en timme. Gissade på 1h 17min. Har varit här nu i 2h 26min. Ingvar ser ut att ligga bäst till med sin gissning på 3h 40min. Hopplöst. Som tur var slapp vi bära ut allt bagage för att ta det genom scannern. Det hade blivit väldigt omständigt för jag har typ fem väskor utspritt över halva bussen och en arm. Eller en och en halv kanske. Istället tog de in polishundar för att genomsöka bussen. Smidigt. Hundarna är tränade på att hitta äpplen, bananer och ja all annan frukt och nötter med skal. Nötter utan skal går bra. Knark då? Nä, gissar att hundarna kan hitta sånt också. När hunden hade gått på vår buss sprang den visst längst bak och markerade på en av mina påsar. Oooops! Hehe. Han hade känt doften av min hundmat och tuggpinnar. Lillen då. Måste varit hungrig, för det var helt ok att ta med. Lite kul bara för kontrollanten hade frågat vår chaufför Bosse om vi hade hund ombord.
"Nej, men vi har en tjej som gillar hundar, svarade Bosse". Fniss fniss. 19 februari
Nu kör vi genom ett platt och torrt Patagonien på väg mot Ushuaia och världens ände. Kanske första gången jag åker söderut och det faktiskt bara blir kallare. Stannade nyss vid en bensinmack och efter ett friskt uppvaknande i gryningen, av minst sagt kyliga vindar över Puerto Madryn, stod hela gänget likt soldyrkande vampyrer och sög i sig solstrålarna. I vindjacka, shorts och solbrillor tryckte jag mig mot husväggen med min latte och tog njutar-selfies. Jag är alltså precis som ni där hemma!!! (Om vi bortser fr shortsen. Fast alla andra har byxor på så...). Vägen till Ushuaia är en rak, asfalterad (so far) sträcka på ca 170 mil. 3 dagar och 2 nätter ska vi färdas och däremellan ta bussarna på en färja innan vi är framme och välkomnas av 6-10+ grader. Ja, då pratar jag maxtemp. dagtid, vänner. D a g t i d (!!!). Ryktet går om en irländsk pub också där vi kanske kan smita in på en irish coffe. Kanske?! Ser fram mot Ushuaia. Ska ta en båttur på Beaglekanalen. Tror det kommer bli magiskt och att minneskortet kommer ta slut snabbt. Fram tills dess blir sjukgymnastik för armen och mys i bussen. Jag vet att mitellan ska sitta på ett par dagar till, får onda ögat av både Elisabeth, Andreas och Katarina som arbetar inom vården, men jag vill ju vara redo för äventyr i Ushuaia. Dessutom vill min arm börja röra sig och man ska ju lyssna på kroppen... Tjohej! Ps. Stort grattis till little sis som fyller år i dag och dessutom köpt sig en lägenhet. Hurra hurra! ds. De senaste två, tre dagarna sedan jag drack den där capirinhan vid poolen i Monte hermoso har jag känt mig glad. Som om jag gått i ett lyckorus. I går vaknade jag lycklig eller ja med en fin magkänsla om att det skulle bli en bra dag. Hela vägen genom de första 50 milen av Patagoniens vildmark och väderväxlingar, från ökenvärme och sandstormar till skyfall och blixtnedslag, satt jag längst fram i bussen med kameran redo. Jag har verkligen saknat den känslan. Känslan av att vilja fotografera. Fotografering är en stor del av resande för mig. När jag tar ett foto betyder det att jag känner något. Jag blev glad av att se naturen denna morgon. Insupa dofterna av rosor, gräs och regn. Att andas luften och vila blicken på gulnat halvhögt gräs, slokande solrosor och svenska mjölkkor. Argentinas landskap påminner mig mycket om Sverige. Kanske är det igenkänningsfaktorn som gör mig lycklig. Kanske är det viljan att fotografera... kanske är det fågellivet...flamingos, falkar och små gröna papegojor... eller så känner jag mig bara fri likt fåglarna jag ser flyga. Hurvida det är caprinhan, nåt av ovanstående eller bara att jag tar min medicin regelbundet så är det en fin känsla jag bär på just nu. Det vill jag att ni där hemma ska veta, att just nu mår jag bra trots sorg och en halvfungerande arm.
Busslivet efter Buenos Aires känns riktigt bra. Jag känner att sista biten kommer bli riktigt fin upp till Santiago, även om jag kände mig lite nere för nån minut sedan när jag insåg att alla glömt mig och dragit när hag handlade hundmat. Fann kärleken i en hund i dag. Han var så fin och vänlig. Han drack vatten ur min hand och åt efter tveksamheter upp resten av den sista hundmaten jag hade kvar (därför jag behövde köpa en ny påse i dag). Vi gick på promenad bland ruccolablomsterna genom sandhögarna bakom bussarna på campingen här i Puerto Madryn. Åhhh vad jag vill ha en hund. Han var så fiiin och jag satt länge och klappa och klia honom på magen och under hakan. En egen hund skulle nog ge mig många stunder av glädje, samtidigt ger resandet också mycket glädje. Det är en svår kombination. Det vet jag av erfarenhet. Men att gå där med denna fina hund vid min sida, utan koppel, och han lyssna på minsta vink och följde mina steg. Vi jagade tafatt och sprang upp för sandkullar. Svårt att beskriva hur underbart det kändes. En hund skulle tvinga mig att ta ansvar för min vardag hemma. Att börja bygga upp ett nytt liv utan Jocke ♡ Kanske var det tänkt att jag skulle åka hem när armen gick sönder. Kanske var det ett tecken som Emma och Meta sa. Att det var dags att sluta fly och dags att komma hem för att ta fighten. Som jag ännu kanske inte vågat ta fullt ut. Än en gång kom jag undan livet jag räds och fightar på med resan genom sydamerika. Ligger sanning i det de sa samtidigt som jag är glad att jag stannat kvar. Armen känns mycket bättre dessutom vill jag ju se detta. En början när jag kommer hem är någon form av sysselsättning. Dessutom har jag ju lovat min kurator Birgitta att sen får det vara nog med resor. Meta tycker att jag borde jobba på hunddagis. Kanske inte är en så dum idé. I alla fall tills jag vet vad jag vill och hundar gör ju mig väldigt väldigt glad. Har kört 65 mil söderut från Buenos Aires och befinner mig nu på resans kanske sista sol- och badstopp, Monte Hermoso. Temperaturen har redan sjunkit avsevärt mot BA och kvällarna är kyliga. Från och med nu kommer det att bli kallare och kallare på väg ned mot Ushuaia och Kap horn.
Men gårdagen bjöd på strålande solsken. Blev både strand och pool. Och vem har sagt att man inte kan vara strandfin med luxerad armbåge?! Nästa stopp blir Puerto Madryn och Valdes peninsulat. Hoppas på att få se valar och massor med sjöelefanter. Ska även finnas en gigantisk pingvinkoloni där. Längtar! |
Archives
March 2016
Categories |