Vaknar med kramp i vaden. Knappt fem timmars sömn. Gårdagens kväll har satt sina spår. Sambade nämligen till långt in på morgonen.
I tisdags gick jag och Andreas på sambakurs. 1h lektion och sedan till stans bästa sambaställe med live musik. Var jättekul. Så kul att vi drog dit med ett gäng av de nya igår. Rio scenarium var ännu roligare en fredag och bandet som spelade fick en verkligen att drömma sig bort till en karibisk sandstrand där jag dansade barfota i sanden. Samba är verkligen en dans man svettas av, efter att ha svängt runt på dansgolvet ett tag var det bara att svalka sig med några Capirinhas! Trots att håret dröp så att jag fick en mer "wet look" som enligt mig mer var right-out-of-the-gym-not-hot var männen där och ville göra sig bekanta utan större ansträngning från min sida. Trots att min spanska är fåordig och det faktum att de pratar portugisiska här klarar jag mig riktigt bra. Fick t om agera tolk ett par gånger. Blev dessutom uppbjuden av en äldre brasiliansk man som gick mig till hakan ungefär. Kändes som om jag tog varje steg fel men tjejerna sa att det såg bra ut. Jag väljer att lita på dem... "it's all about the hipps" som en brasilianska lärde mig och Andreas i tisdags. När grundsteget sitter..1,2,3, och höfterna rör sig är det bara att samba, samberoooo!!! ps. samba i flip-flops går utmärkt ds.
1 Comment
Nu är jag halvvägs genom min resa i Sydamerika. Har korsat kontinenten från kust till kust och sammantaget är jag inte imponerad. Även om jag tycker om vissa platser har helheten inte charmat mig. Visserligen har jag ju 500 mil kvar, så jag har ju tid att ändra mig, eller om det är 5000 (?!) fast det låter lite för långt. 500 säger vi. Good enough. Ni hajjar. Det är mycket sydamerika kvar och Brasilien gillar jag skarpt. Skulle bara väldigt gärna vilja se en vild tukan och/eller en röd papegoja. Afrikaresan i vintras var ren överlevnadsstrategi. Denna gång handlar resan om att försöka leva. Det var med den insikten jag åkte iväg för två månader sedan. Men det är svårt. Att leva är svårt. Relationer är svårt. Att leva vidare är svårt. Jag försöker verkligen och känner att jag har gett mig ut på djupt vatten vad gäller mina känslor. Jag fick en solglimt och har känt mig lycklig här, men nu regnar det åter i mitt hjärta. Men ja det sägs att bakom molnen är himlen alltid blå som Afzelius sjunger. Men tänk om det lyckliga livet inte menat för mig. Ja ja ja, det beror på hur lycka definieras. För mig är i alla fall lycka = kärlek och jag är olycklig för att jag förlorade min kärlek. That´s my life. Blev lite djupt för några kanske, men tror mig då har jag ändå censurerat min mörka tankar efter ett litet sammanbrott i går när gruppen lämnade. Men solen skiner trotsallt i Rio. Man skulle kunna tro att solen alltid skiner här (för ärligt talat, har du någonsin sett en bild från Rio utan sol !?). Hade regn i dagarna tre när vi kom. Fick till och med köpa ett paraply. Nu har solen hittat tillbaka och jag latar mig på stranden och fixar brännan. Kanske får ha paraplyet som parasoll. Stranden levererar verkligen och här är det folk från soluppgång till solnedgång. Turister som lokala. Folk som joggar barfota eller promenerar i strandkanten, spelar volleyboll. Surfare. Irriterande duvor. Försäljare (som också kan vara irriterande) som säljer strandtunikor, solkräm, glass, vatten, öl eller Caprinhas för en billig peng. Ska kanske hålla utkik efter ett par solglasögon i morgon, för mina nya spolades bort när jag ducka för en jättevåg. Eller ja, mer slukades av en mini-tsunami. Vågorna är kraftiga. Men om man hamnar på rätt sida om brytpunkten går det rätt bra. Är ändå lite besviken på Copacabana. Jag menar, var är alla heta brasilianska män med välformade kroppar och perfekt bränna? Visst det går förbi nån enstaka ibland. Men hallå detta är väl ändå Copacabana i Brasilien!!! De snyggas hemland. Här ska ju alla vara vrålheta. Dregelvarning liksom. För att inte tala om de kända supersnygga brasilianskorna som alla män åtror. Sanningen är att alla ser rätt normala ut. Lite brunare och med lite mindre bikinis/badbyxor. Annars är det som hemma. Korta, långa, tjocka, smala, jättetjocka, jättesmala, några med hår på ryggen, andra jätterakade för att kunna få plats i ministringtrosorna (förstår nu varför brasiliansk vaxning kommer från Brasilien, haha). Får dock erkänna att jag träffade på en riktigt söt brasse i dag. Han jobbade i en klädbutik. Undrade var jag kom ifrån och visade att han kände till Sverige genom att nämna Ibrahimovic (och samtidigt poängtera att han var ful pga sin stora krokiga näsa). Men jag var snygg sa han. Okej. Han sa inte det direkt efter han dissat Zlatan. Det hade ju varit bra komiskt och nästan ironiskt. Men han var inte ironisk, inte med den blicken jag fick. Herregud rodnade ju nästan. Synd att han var lite för kort för mig. Annars kanske det hade blivit hasta la vista Suecia. Tihi. Har också varit med om ett rånförsök här om kvällen. En 15-årig kille som kom och ryckte mitt guldhalsband. Tog stryptag på mig. Han fick inte kedjan med sig, men tyvärr bröts länken. Håller tummarna för att min reseförsäkring täcker det. Blev chokad. Men hade på känn att han var lite gangster. Fan, det e ju svårt att vara fattig och bo på gatan. Fast det är ingen ursäkt, men en jävligt bra förklaring. Jag mår i alla fall bra och är lite ytterligare på min vakt. Har hunnit med en hel del sightseeing. Jesus-statyn som är en riktig ikon för Rio är betydligt mindre än jag trodde. Endast 38m hög. Hade trott den skulle vara 138m om nåt. Han den där Jesus var svår att komma till. Står på toppen av ett 700m högt berg och vakar över staden och dess favelor (slumområden). Besökte Rochina som är Rios största favela. Visst det är säkert fattiga som bor där, men det är inte ren fattigdom som man ser i ex Afrikas slumområden och kåkstäder. Men det är rätt coola hus i favelorna. Ser ut som skoboxar man staplat på varandra och målat i sin favoritfärg. Har också varit i botaniska trädgården och i bardistriktet Lapa och festat. Innan jag lämnar Rio nästa söndag tänkte jag hinna med mer sol & bad, sambaskola, Rio zoo, vandring i nationalparken, ta linbanan upp till sockertoppen, vandra i Santa Teresa (gamla stan) och kanske hanggliding. Fast prio är att skicka hem lite prylar till Sverige. Har sjukt mycket bagage och klarar nätt och jämt att bära allt själv. Trots att jag köpt en ny, s t ö r r e, resväska eftersom den gamla sprack totalt. Förstår inte. Jag har ju inte shoppat! Perfekt strandväder i dag. Hade precis flyttat upp solstolen längre upp på stranden eftersom jättevågorna svepte in högre och högre upp mot strandpromenaden. Låg på mage och solade ryggen. Väskan stod på stranden vid solstolen. För säkerhets skull hade jag knutit fast den i armstödet så ingen skulle kunna springa iväg med den. Nu skulle jag få perfekt bränna tänkte jag och passade på att knäppa upp bikinispännet. Där låg jag och njöt av att jag skulle bli randfritt brun. Så svepte nästa våg upp och jag såg hur den närmade sig min väska med systemkameran och mobilen i. Inte tänkte jag på att jag hade knäppt upp bikinin och så fick hela stranden se mina bröst. Fan och väskan var ju fastknuten. Vattnet närmade sig. Samtidigt som jag försöker skyla brösten med bikinin som jag får fatt med ena handen. Men andra handen försöker jag slita loss väskjäveln. Moment 22. Släpper jag vänsterhanden för att knyta loss väskan tappar jag bikinin och och släpper jag högerhanden för att knäppa bikinin blir väskan blöt som jag lyckats dra upp någon centimeter ovan vattnet men inte hela vägen upp på solstolen. Lyckas på nåt vis rädda kamerad och samtidigt hålla bikinin på plats utan att göra flash #2. Puh!
En stund senare kommer en av stranduthyrarkillarna (ej snygg tyvärr) och säger: "you have to be a bit careful everyone is looking when you do like this". Ja, jag vet ju en som tittade i alla fall. Samma kille kalla mig sedan "prinsessan" när jag skulle gå och undrade om jag skulle komma tillbaka i morgon. Suck. Gjorde dessutom en misslyckad hennatatuering då killen som rita var hög som ett hus. Det var ett regnigt Rio som välkomnade oss för ett par dagar sedan. Nu har solen kommit och gruppen lämnat. Gatorna i Rio känns lite tomare trots gårdagens gatufest som var en uppvärmning inför karnevalen.
Just nu ligger jag i sängen. Lyssnar på vågorna och njuter av ett vaknande Rio... snart blir det stranden. Copacabana ❤💋 LIVE - innefrån Pelle bussen nånstans i Brasilien...
Här var jag lycklig över att komma till den brasilianska skärgården, kusten och stranden i dag. Skulle varit där nu om inte vår kära buss Pelle slitit sönder kardankorset. Tydligen nån viktig del ?! ;) För köra det kunde vi inte. Spenderade halva gårdagen strandade (haha 'strandade' hahahaaa) på en benisinmack. Som tur va hade de wifi. Damen i kiosken måste ha jublat. Vi var lätt årets bästa kuns så som vi köpte glass och dricka. Kom bara 40mil av 130 i går så blir en lång dag i dag. Suck. Kört från kl 09.00... eftersom reservdelen först dök upp runt åttatiden i morse. Grejen var att snubben som kunde fixa fram reservdelarna inte ville åka ut med dem i går. Hade han gjort det hade jag kanske legat på stranden med en Caprinha. Längtar lite smått. Fast lite svalare så jag slipper svettas som en gnu. Lär bli att vi kör hela natten för att komma fram. Kanske får bli ett nattdopp ifall man orkar. Ja i bussen händer inte mycket just nu. Folk sitter tysta för sig själva. Lyssnar på musik. Tänker. Leker med mobilen eller sover. Busslivet är inte alltid håll i gång. SENASTE NYTT 16.04. Nu ligger vi i ca 100km/h. Innan lunch körde vi i snitt 50 km/h. Ryckig färd med tvära inbromsningar, men nu är Robban tillbaka bakom ratten och fort går det.... senaste timmen har vi kommit 7.5 mil och Pelle flyger så graciöst fram. En fröjd att åka buss just nu när man inte behöver vara rädd för att en vattenflaska, bok eller matlåda ska komma farandes från hyllorna eller att man själv ska flygat genom den öppna dörren. Vilken chaufför!!! I dag har vi bussdag. Igen. Nu ska vi till den brasilianska playan. Från och med i morgon kan jag bada varje dag i två veckor i Atlanten. Första stoppet blir pittoreska Paraty med stränder tagna direkt från ett vykort. Därefter Rio's stränder och vibrerande nattliv. Copacabana och Ipanema here I come.
Flög helikopter över vattenfallet Iguaçu i Brasilien. Första helikopterturen för mig och det var pretty awesome!!!
Efteråt åkte vi typ rib-båt under fallet. Som att duscha med kläderna på. Nationalparken var också full med hungriga näsbjörnar som gärna försökte göra inbrott i våra väskor.... #1 Kördagen till Paraguays huvudstad Asunción var en blöt historia för oss alla. Svetten rann. Kisspauserna blev färre trots att vi hällde i oss vatten. Bara av att stå i bussen fick svettpärlorna att rinna längs panna och rygg. Ja, t om underarmarna rann det från. Alla slogs om att få stå i "torrduschen" dvs under takluckan för där svalkade det så härligt! #2 Gränsen från Argentina gick smidigt trots översvämningar. Passerade många byggnader som halvt låg under vatten och många hus hade fått havsutsikt. Lokalbefolkningen måste haft det riktigt svettigt med att evakuera och rädda sig och sina tillhörigheter. #3 Sen var det Marcos tur att svettas när vår busschaufför Robban gör en otillåten vänstersväng. Självklart stod en polis runt hörnet och stoppade oss. Det blev till att gå till polisstationen för Marco, Robban och Edwin (vår andra chaufför). Vi gick till en bensinmack med AC och köpte glass. Detta var mitt i lunchtid och M, R och E var lite smått irriterade när poliskonstapeln frågade om de ville ha pizzabit när han kom med sin lunch. De tackade nej. När polisen gått in i lunchrummet smet de iväg och vi kunde åka till hotellet. #4 På kvällen blev det ännu en grillrestaurang. Tog in Bife de Chorizo. Låg en halv ko på min tallrik. Minst 500g mediumgrillat nötkött. Såg absurt enorm ut att jag inte kunde låta bli att skratta. Betalade knappt hundralappen. I Sverige hade den kostat en förmögenhet, om den ens funnits på menyn. Tro det eller ej, men jag satte i mig hela stycket. Men mot slutet svettades jag allt lite. KÖTTFROSSERI, GLASS & MUMIFIERADE INKABARN I SALTA
(Bloggen sätter själv 31 dec 1969 som rubrik hahaha) När vi körde in i Argentina hade jag redan bestämt mig för att på allvar praktisera "världens sämsta vegeterian". 3 dagar spenderade vi i Salta på en camping utanför centrum. Mysigt. De hade den största pool jag sett. Mer i storlek med en insjö tex söderbysjön. Dessvärre var den torrskrapad. Inte en droppe vatten. Tydligen fyller de upp den i samband med monsunregnen. Don't ask me way(?!). Första kvällen blev det en 'Parilla', grillrestaurang i Argentina. Jag tog in, eller alla rättare sagt, deras finaste kött: bife de chorize och nu pratar vi inte nån jävla korv. Utan den finaste grillade köttbit till perfektion. Det var så sjukt mört och lagom blodigt att vi kan prata matorgasm. För att inte nämna salsorna. Fy fan! Jag, Bo, Östen och Johan ville ge oss hän ytterligare till den argentinska kulturen efter att ha praktiserat deras största intresse att äta kött (för ni vet väl att argentinarna äter mest nötkött i hela världen! 70 kg/per person och år). I alla fall. Vi tog en taxi till en lokal 'Peña', restaurang där det finns grillmat = kött såklart(!) Men framförallt folkmusik. Just i kväll var det ingen show utan den som ville fick plocka upp sin gitarr eller trumor och riva av ett par låtar. Vi satt i en öppen trädgård och inte en enda "vit" gringo syntes till. Sangrian smakade ljuvligt, om än lite för söt slog den till i knoppen efter en halvliter då det blivit flera glas rödvin på restaurangen tidigare. Kom tillbaka sent till bussen och fick inte plats på taket. Slutade med att vi tog ut sovsäckarna på gräset. Var fantastiskt ända tills ovädret kom. Vad det regna. Vad det åska. Och vilka blixtar. Dessutom var det full konsert/disco bakom campingen. Men kl 04.00 drog halva gänget till Dakar så då kröp jag upp på taket och sov gott till kl 07.58 då jag panikslaget vaknar och inser att jag sovit lite för gott. Jag var nämligen i matlaget och om det inte varit för att jag lovat Camilla (matansvarig och på väg till Dakar) att jag skulle ta ansvaret för frukosten hade det inte varit så farligt. Men det ordnade sig. Dagen fortlöpte med glass och kött. Har jag berättat om glassen i Argentina?! Inte. Oj oj oj. Den e fin. Att den sedan är billig gör ju inte saken bättre. Köpte tre kulor glass i en jättestrut för 14kr. Billigt billigt. Dagen efter slog jag till på tre glassar. Yes. Du läste rätt TRE glassar. Mums! Förutom frosseri av olika slag gick jag på museum i Salta. Resans första för min del och så intressant. 1999 hittade man nämligen tre inkabarn på toppen av Mt. Llullaillaco, 6700möh, utanför Salta. De hade mumifierats av kylan och den låga syrehalten bidrog till att de är otroligt välbevarade. Såg ut som de sov. Tydligen offrade inkaindianerna barn till gudarna under deras viktigaste cermoni Capacocha tex i samband med att en hövding dött. Barnen som offrades var oftast väldigt vackra och fysiskt bättre. I gengäld hoppades inkafolket att de skulle bli rikligt återgäldade av gudarna. Barnen var en flicka på 6 år, en pojke på ca 7 år och en tonårstjej på 15 år. För bevaringen av mumierna visades bara ett inkabarn åt gången. Vi fick se pojken. Det var rörande. Han kändes levande. Inte alls död. Sen så hade han ju blivit begravd levande, fast drogad. Svårt att föreställa sig att han precis som jag levt en gång. Fast för väldigt många hundra år sedan. Att han har ett namn vi inte känner till. Att han sprungit och lekt. Nu var han så stilla. Sovandes i en monter på ett museum. Undra hur många fler barn som "sover" på bergstopparna i det forna inkariket. Vi hade ju också timat in Dakar rallyt när de passerade Salta. Vilket inte var en slump när båda våra busschaufförer är lite smått motorkåta. Det var massor av ståhej i stan och att bara sitta på en uteservering och lyssna och titta på folk och stadens rosa katedral var fint nog för mig. |
Archives
March 2016
Categories |