0 Comments
I dag har jag haft en sån där riktigt slapp dag. Har varit helt ur funktion mentalt. Absolut inte bakis, som vissa andra pga gårdagens fest, utan jag har bara känt mig trött, seg och nästan lite hängig. Är nu drygt två veckor kvar på resan så har väl maxat med aktiviteter och festande de senaste veckorna sedan vi körde in i Patagonien. Har ju varit hemifrån i över tre månader och bott på en buss. Kanske inte så konstigt att jag känner mig sliten. Ja, sliten är helt klart rätta ordet.
Lyckades i alla fall släpa mig ned till laguna Nimez i dag. Ligger bara 10 minuters promenad från centrum här i El Calafate, som för övrigt är en rätt gemytlig turiststad. Satt länge i solen och drack kaffe innan jag med mina två kameror och tre kompisar tog oss ut vår dvala och knata ned för att spana in flamingos. Som enligt Lonley planet skulle finnas här. Äntligen fick jag användning för min nya Nikon P900. Perfekt till fågelfotografering med sina amazing 24-2000mm!!! Fåglarna var på rätt långt håll men såg flera olika arter, gud vet vad de heter. Jag gick med kameran tryckt mot ögat i nån timme och plåta. Efter det var jag helt väck i huvudet och kände mig yrvaken. Eller hade jag fått solsting av dagens 15+. Lyckades t om komma ifrån de andra som inte verkade lika exalterade. För övrigt har det inte hänt mycket. Sovit. Vilat. Släpat fötterna efter mig på campingen. Orkade varken duscha eller äta middag i dag. Eller jo, en macka som Elisaberh gjorde till mig tryckte jag ned samtidigt som jag gick igenom dagens bilder.... här kommer ett par av dem. Någon legendarisk rosa bussfest blev det inte för min del. Sjöng och dansade gjorde jag i rosa peruk och förkläde under namnet "sweet pie" fram till midnatt, sedan blev det godnatt. Jag och Elisabeth delade ut rosa kindpussar till Bosse, som nu lämnar över ratten till Gunnar. Vår glada galna personal på rosa bussarna. Bosse, Patrik, Kallidad, Isabel & Gunnar.
I dag var vi ett gäng som åkte till Torres del Paine NP för att vandra 9km upp till utkiksplatsen över de tre tornen. Turen upp till mirador los Torres base, som låg på 980möh vid en mintgrön lagun, och ned igen tog ca 8 timmar. Första delen av vandringen var vacker med öppna vyer, sedan blev det lite tråkigare stenrös och snöklädda bergstoppar.
Vandringen gick väl an. Varken extremt tufft eller lätt, men nog flåsade jag och kände av uppförsbackarna. Och det var mycket uppför. Inkaleden hade jag ju ingen nytta av att ha vandrat. Hade hoppats på att vara i toppform efter all höghöjdsträning på första resan Quito-Rio. Men icke. Dessutom värkte det åter i hälen när jag gick. Liksom i trampdynan. Men vandringen var mödan värd. Vackert var det och vi fick några snöstänk på näsan. Återigen hänförs jag av kontrasterna i naturens färger. Den skarpa grå färgen på berget, den vita snön och mulna molnen till lagunens turkosa nyans. Me like. Ungefär samma färgsskala som mitt kök hemma. Väl tillbaka i Puerto Natales ramlade vi stela och trötta in på hostlet. Hälen värkte ännu mer efter två timmars stillasittande i bil. Efter självdiagnos och googling har jag dragit på mig en hälsporre. Not so fun. För trötta för att äta ute blev middagen smörgåsar med avocado och tonfisk till nån chilensk omusikalisk sångare på radion i köket. Lite mysigt och lagom avancerat. Har åkt ett par mil norrut från Ushuaia till den lilla chilenska staden Puerto Natales. PN ligger vid foten av nationalparken Torres del Paine... och i går sken solen på oss för första gången på länge. Jag slängde av mig tjocktröjan och njöt i solbrillor och linne med en halvgod Cappucino och en citronpaj som de glömt citronen i. Suck. A2 hade shoppat en ascool cowboyhatt när vi sprang på han och Ingvar på en parkbänk bland stadens plåthus. Drog med dem på fika också. Sedan när vi satt där och njöt av de härliga solstrålarna mot huden. Likt den första vårsolen i Stockholm.
Andra dagen i Ushuaia gav vi oss ut i naturen för en liten vandring till Esmeralda sjön. Jag strosa som vanligt på längst bak med kameran, medan ungdomarna hurta på i täten.
Landskapet påminner mycket om norra Sverige. Vissa blev inte imponerade men jag kan stirra mig blind på bergen och ändå inte riktigt fatta att jag är här. Tycker det är häftigt att två motpoler kan påminna så mycket om varandra. Fast det är nåt magiskt med Ushuaia. Tror jag börjar bli lite smått förälskad. Kanske just bara det faktum att jag befinner mig vid världens ände gör allt lite häftigare. Herregud, är ju 15000 km hemifrån och bara njuter. Det hade snöat under natten. Bergstopparna var lite vitare och det blåste iskalla vindar, men solglimtar utlovades. Det är sensommar i Ushuaia och dagen då jag skulle möta Satan, Cassimiro och Gato.
De är alla tre hästar. Varför man nu döper en häst till satan eller katt som gato betyder?! Så vi skrattade. Haha. Cassimiro var min häst. Det betydde typ indianhövding och i 7 timmar red vi tillsammans längs Beaglekanalen. Mycket riktigt tittade solen fram. Samtidigt fick vi smaka på regn, hagel och snöflingor. Naturen var makalöst vacker. Ja, det var så vackert med bergen och vattnet att jag det gjorde ont i hjärtat. Jag ville nästan kräkas. Låter kanske konstigt men egentligen inte. Om du äter sjukt mycket t ex choklad och så äter och äter du för att det smakar så himla gott. Tror du också förätit dig nån gång och fått ont i magen och mår illa för att det var så jävla gott. Exakt så kände jag på hästryggen när jag tillslut kände att jag inte orkar ta in mer vackra vyer. Vi red uppför branter till utsiktspunkter som skulle få vem som helst att bli religös. Vi red genom sub-antarktisk skog, vattendrag och längs strandkanter fyllda med blå och vita snäckskal. Stundvis var det som att rida genom ett sagolandskap. Kontrasterna i färg; de mörka bergen i grått med vita snötoppar, blå himmel, gröngrått vatten och höstfärgat grönt och gult gräs, gröna låga bärbuskar med röda och vita bär, de karga stränderna ramade in ett landskap som för mig var magiskt vackert och alldeles omöjligt att göra rättvis på bild. Hundarna Fly och Rufus följde med oss på hela ritten. Hoppade framför hästarna i det gröna gräset, sicksackade mellan träden och vita fjällblommor. En falk flög ovan våra huvuden och i släntarna galopperade "vildhästar". Några slog följe med oss ett par hundra meter för att sedan vika av genom att kasta sig in i något buskage. Lunch åt vi under öppen himmel i en skogsdunge som skulle kunna vara Tolkiens entskog. Grillade kött, bröd och ost. Jag, Elisabeth och Andreas tog av oss skorna för att värma fötterna och smuttade rödvin medan hundarna låg utslagna och vilade vid värmen. Vi samtalade med Alfonso, vår guide, och bara njöt av varandras sällskap. Vägen tillbaka blev rätt fnittriga. Vid ett tillfälle red vi alla ifrån Alfonso när han skulle stänga en grind. Jag tjöt som en indian och skratta så jag trodde jag skulle trilla av Cassimiro. Kan vara en av resans absolut bästa dagar. Om inte den bästa! En albatross flaxar och springer i motvind på vågorna innan han lyfter. Det är riktigt blött och blåsigt på Beagelkanalen i dag.
Har sett sjölejon som slappar på en klippa mitt ute i det iskalla vattnet. Skarvar som sitter i stora kolonier och kämpar i blåsten. Skitlukten slår mot mitt ansikte när vindriktningen är ofördelaktig. Pingviner som bara sitter. Pingviner som bråkar med en stor brun fågel. Pingviner som jäbbas med varandra. Pingviner som simmar. Pingviner som nyfiket tittar på oss när vi lägger till vid ön för att fotografera dessa svartvita små fåglar. Känslan att stå där på båten, att veta att man typ är vid världens ände, och betrakta dessa varelser är ja... hur säger man... well... FUCKIN AMAZIN!!! Naturen här är slående vacker. Ushaia är en grym sista utpost och jag vill tillbaka redan. Solen skiner och det är svinkallt. Vinden är stark, så allt du försöker spotta ut fastnar i håret. haha. Men det är jäkligt vackert och vi har passerat slätter med gäss i stora flockar. Så fiiiint!!! Tyvärr är fönsterrutorna för skitiga för att ta bild.
Nu ska vi in i Argentina igen. Så nu har jag snart 7st stämplar fr Argentina i passet. Woho! Sitter på argentinsk-chilenska gränsen. Har förlorat vadet om hur lång tid gränsen skulle ta med mer än en timme. Gissade på 1h 17min. Har varit här nu i 2h 26min. Ingvar ser ut att ligga bäst till med sin gissning på 3h 40min. Hopplöst. Som tur var slapp vi bära ut allt bagage för att ta det genom scannern. Det hade blivit väldigt omständigt för jag har typ fem väskor utspritt över halva bussen och en arm. Eller en och en halv kanske. Istället tog de in polishundar för att genomsöka bussen. Smidigt. Hundarna är tränade på att hitta äpplen, bananer och ja all annan frukt och nötter med skal. Nötter utan skal går bra. Knark då? Nä, gissar att hundarna kan hitta sånt också. När hunden hade gått på vår buss sprang den visst längst bak och markerade på en av mina påsar. Oooops! Hehe. Han hade känt doften av min hundmat och tuggpinnar. Lillen då. Måste varit hungrig, för det var helt ok att ta med. Lite kul bara för kontrollanten hade frågat vår chaufför Bosse om vi hade hund ombord.
"Nej, men vi har en tjej som gillar hundar, svarade Bosse". Fniss fniss. |
Archives
March 2016
Categories |