Det hade snöat under natten. Bergstopparna var lite vitare och det blåste iskalla vindar, men solglimtar utlovades. Det är sensommar i Ushuaia och dagen då jag skulle möta Satan, Cassimiro och Gato.
De är alla tre hästar. Varför man nu döper en häst till satan eller katt som gato betyder?! Så vi skrattade. Haha. Cassimiro var min häst. Det betydde typ indianhövding och i 7 timmar red vi tillsammans längs Beaglekanalen. Mycket riktigt tittade solen fram. Samtidigt fick vi smaka på regn, hagel och snöflingor. Naturen var makalöst vacker. Ja, det var så vackert med bergen och vattnet att jag det gjorde ont i hjärtat. Jag ville nästan kräkas. Låter kanske konstigt men egentligen inte. Om du äter sjukt mycket t ex choklad och så äter och äter du för att det smakar så himla gott. Tror du också förätit dig nån gång och fått ont i magen och mår illa för att det var så jävla gott. Exakt så kände jag på hästryggen när jag tillslut kände att jag inte orkar ta in mer vackra vyer. Vi red uppför branter till utsiktspunkter som skulle få vem som helst att bli religös. Vi red genom sub-antarktisk skog, vattendrag och längs strandkanter fyllda med blå och vita snäckskal. Stundvis var det som att rida genom ett sagolandskap. Kontrasterna i färg; de mörka bergen i grått med vita snötoppar, blå himmel, gröngrått vatten och höstfärgat grönt och gult gräs, gröna låga bärbuskar med röda och vita bär, de karga stränderna ramade in ett landskap som för mig var magiskt vackert och alldeles omöjligt att göra rättvis på bild. Hundarna Fly och Rufus följde med oss på hela ritten. Hoppade framför hästarna i det gröna gräset, sicksackade mellan träden och vita fjällblommor. En falk flög ovan våra huvuden och i släntarna galopperade "vildhästar". Några slog följe med oss ett par hundra meter för att sedan vika av genom att kasta sig in i något buskage. Lunch åt vi under öppen himmel i en skogsdunge som skulle kunna vara Tolkiens entskog. Grillade kött, bröd och ost. Jag, Elisabeth och Andreas tog av oss skorna för att värma fötterna och smuttade rödvin medan hundarna låg utslagna och vilade vid värmen. Vi samtalade med Alfonso, vår guide, och bara njöt av varandras sällskap. Vägen tillbaka blev rätt fnittriga. Vid ett tillfälle red vi alla ifrån Alfonso när han skulle stänga en grind. Jag tjöt som en indian och skratta så jag trodde jag skulle trilla av Cassimiro. Kan vara en av resans absolut bästa dagar. Om inte den bästa!
0 Comments
Leave a Reply. |
Archives
March 2016
Categories |