De senaste två, tre dagarna sedan jag drack den där capirinhan vid poolen i Monte hermoso har jag känt mig glad. Som om jag gått i ett lyckorus. I går vaknade jag lycklig eller ja med en fin magkänsla om att det skulle bli en bra dag. Hela vägen genom de första 50 milen av Patagoniens vildmark och väderväxlingar, från ökenvärme och sandstormar till skyfall och blixtnedslag, satt jag längst fram i bussen med kameran redo. Jag har verkligen saknat den känslan. Känslan av att vilja fotografera. Fotografering är en stor del av resande för mig. När jag tar ett foto betyder det att jag känner något. Jag blev glad av att se naturen denna morgon. Insupa dofterna av rosor, gräs och regn. Att andas luften och vila blicken på gulnat halvhögt gräs, slokande solrosor och svenska mjölkkor. Argentinas landskap påminner mig mycket om Sverige. Kanske är det igenkänningsfaktorn som gör mig lycklig. Kanske är det viljan att fotografera... kanske är det fågellivet...flamingos, falkar och små gröna papegojor... eller så känner jag mig bara fri likt fåglarna jag ser flyga. Hurvida det är caprinhan, nåt av ovanstående eller bara att jag tar min medicin regelbundet så är det en fin känsla jag bär på just nu. Det vill jag att ni där hemma ska veta, att just nu mår jag bra trots sorg och en halvfungerande arm.
Busslivet efter Buenos Aires känns riktigt bra. Jag känner att sista biten kommer bli riktigt fin upp till Santiago, även om jag kände mig lite nere för nån minut sedan när jag insåg att alla glömt mig och dragit när hag handlade hundmat. Fann kärleken i en hund i dag. Han var så fin och vänlig. Han drack vatten ur min hand och åt efter tveksamheter upp resten av den sista hundmaten jag hade kvar (därför jag behövde köpa en ny påse i dag). Vi gick på promenad bland ruccolablomsterna genom sandhögarna bakom bussarna på campingen här i Puerto Madryn. Åhhh vad jag vill ha en hund. Han var så fiiin och jag satt länge och klappa och klia honom på magen och under hakan. En egen hund skulle nog ge mig många stunder av glädje, samtidigt ger resandet också mycket glädje. Det är en svår kombination. Det vet jag av erfarenhet. Men att gå där med denna fina hund vid min sida, utan koppel, och han lyssna på minsta vink och följde mina steg. Vi jagade tafatt och sprang upp för sandkullar. Svårt att beskriva hur underbart det kändes. En hund skulle tvinga mig att ta ansvar för min vardag hemma. Att börja bygga upp ett nytt liv utan Jocke ♡ Kanske var det tänkt att jag skulle åka hem när armen gick sönder. Kanske var det ett tecken som Emma och Meta sa. Att det var dags att sluta fly och dags att komma hem för att ta fighten. Som jag ännu kanske inte vågat ta fullt ut. Än en gång kom jag undan livet jag räds och fightar på med resan genom sydamerika. Ligger sanning i det de sa samtidigt som jag är glad att jag stannat kvar. Armen känns mycket bättre dessutom vill jag ju se detta. En början när jag kommer hem är någon form av sysselsättning. Dessutom har jag ju lovat min kurator Birgitta att sen får det vara nog med resor. Meta tycker att jag borde jobba på hunddagis. Kanske inte är en så dum idé. I alla fall tills jag vet vad jag vill och hundar gör ju mig väldigt väldigt glad.
0 Comments
Leave a Reply. |
Archives
March 2016
Categories |