Dag 1
Regnade hela tiden. Dyblöt från strumpa till trosa. Gunnars jävla regnponcho ska jag slänga åt fanders. I morgon blir det Arcteryx. Tänkte på Jocke. Att han gått här och sett det jag nu ser fast för 8 år sedan. Kändes som att jag var honom närmare än på länge. Dag 2 Den tuffaste dagen sägs det. Tog oss över The dead womans pass på 4200möh. Kände mig stark, även om det var jobbigt att gå. Men mkt lättare än jag trodde. Lättaste "topp"vandring/bestigning jag gjort. Många verka tycka att det var jättetufft. Mentalt e jag fan stark. Sen hade vi ju sjukt tur med vädret. Inte en regndroppe! Dag 3 Julafton Pannkaka med dulce de leche och varm choklad till frukost. Hade regnat hela natten men sluta när vi klev ur tältet. Superfin vandring. Fotat inkaledens alla blommor. Besökt ruiner. Magiskt vackert! Solen tittade fram precis när jag kom till ruinen. Då det regnat lite tittade en regnbåge fram. Såg snöklädda bergstoppar. Kändes bra i kroppen trots mkt nedför. Grym lunch. Bästa hitills. Imorrn bara 2 timmar vandring till MP. Ett glatt gäng började skråla julsånger och dricka pisco utanför tälten där vi andra skulle sova. Efter ett par uppenbara "Gooodnatt" innefrån mig och Annika samt ett par snälla tillsägelser lackade jag ur när de inte tystnade. Hade velat ha en k-pist att avfyra.De tyckte jag var skittråkig "det e ju bara julafton en gång om året" fick jag slängt rätt i ansiktet. Var på jag svarar och riktar pannlampan rätt på dem "ja, men Macchu Picchu är kanske bara en gång i livet". Kabaaaam. Där satt det. Sen började det regna och julfirandet tog slut. Inkagudarna var visst på min sida. Dag 4 Juldagen Stiger upp 03.00 för att börja vandringen till MP. Efter 7min kommer vi till registreringen för sista sträckan till Solporten. De öppnar 05.30. Guiderna ville vi skulle vara först på plats. Suck. Tiden går fort och så får vi fortsätta sista etappen. Når Solporten efter 1 timme och ser MP från ovan. Så coolt. Hinner ta några foton med MP i bakgrunden innan molnen sveper in och döljer den gamla inkastaden. Efter 45 min står jag och fascineras över hur mäktigt MP är. Trodde aldrig jag skulle känna så för gamla ruiner. En riktig wow känsla och vad vackert det var. Naturen. Ruinerna. Föreställde mig hur fint det måste varit när Inkariket blomstrade. Blev helt lyrisk när jag såg lamorna som gick och beta på området. Vilda lamor !!! (Dock människovana då 2500 turister besöker MP dagligen). Efter ett par timmars guidning och fotohysteri tar vi bussen till Aguas Caliente. Firar med texmex och en öl. Trots att vandringen är den lättaste jag gjort i jämförelse med tidigare strapatser i Himalaya och Kilimanjaro är jag lite mör i kropp och ben. Men med tanke på min fysiska aktivitet de senaste två åren är jag förvånad över hur stark jag kände mig. Avslutar dagen i Aguas Caliente med bad i varma källor. Underbart! Där står vi i varmt vatten med lätt duggregn i luften, omgivna av prunkande tropisk grönska och samtalar om världens stora äventyrare och bergsbestigningar medan vi sippar på en Pisco Sour. Vilken juldag!!!
0 Comments
Nu var det ett tag sedan jag hade wifi så här kommer ett inlägg från 19 december.
Som i ett trollslag blev Peru vackert. Blickar ut över gröna ägor där lamor/alpackor strövar. Små stenmurar som delar av jordbruken. Träd, raka och pinniga, som smalväxta skjuter av mot gråmulen himmel. Längs ringlande serpentinvägar rullar vi fram genom Andernas höjder. På höger sida är väggen hög. Till vänster är stupet djupt. Vi möter lastbilar i karavan, en ensam chaufför som tar en tupplur i förarhytten vid vägkanten. Vi kör genom stora små bergsbyar med peruanska kvinnor som bär sin barn på ryggen fastknutna i rödgröngul mönstrader tyger. Ser plåttak på små stenhus. Ljusblåmålade hus, andra bruna, rödbruna, ärtgröna, mintgröna, turkosa, vita, gula och nån chockar med rosa. Utanför husen springer hundar omkring. Nosar, leker och vilar. 06.30 uppstigning/ matlaget fixar frukost 07.00 frukost 07.05 den morgontrötta går upp 07.30 taklaget river taket o packar ihop 07.35 matlaget diskar o dukar av frukost 08.00 avfärd 08.15 morgonlåtar i bussen 08.20-10.00 häng i bussen; lyssna musik, prata, ta sig en tupplur på slafen 10.02 chipspåsen smäller på 3075m 10.15 kisspaus 12.00 lunchpaus 12.05 matlaget fötrbereder lunchen 13.15 avfärd 13.15-15.20 15.21 jag skriker kisspaus då alla sitter o håller sig 15.25 kisspaus i snöblandat hagel på ca 4600m 16 -tiden filtar och sovsäckar åker fram. Kallt i bussen 17.14 Johans Oreo kakor åker fram då Mats blandchipspåse tagit slut 17.50 kisspaus och tankning. 17.55 shopping av "lördagsgodis" 18.10 middagsstopp i regn 21.05 21.06 olle redo på Trisste taket 21.11 vi ska byta mack att sova på 21.12 Trisste glömmer kristin på macken 21.14 anländer till mack 2 vi ska sova vid 21.15 resa taket 21.30 dags o krypa ned i sovsäcken Godnatt Stekhett och snustorrt är en utmärkt beskrivning av Nazca. Om det inte varit för poolen på campingen skulle vi kunna lägga till dötrist också. Det enda imponerande med Nazca är de så kallade Nazcalinjerna. Inristningar i ökenmarken troligen gjorda av inkaindianerna för några tusen år sedan, men som upptäckts först på senare tid typ under 1900-talet. Mer än så vet jag inte, om ens jag fick denna fakta korrekt. Finns väl teorier om allt från religösa tecken till utomjordingar. Känns i och för sig mindre viktigt eftersom ingen riktigt vet vad linjerna är. Dessutom står det "10 idioter i poolen" och kastar boll. För att citera Robin som tillsammans med Roger-wannabe-Moore och "springmasken" Emma stör mig i mitt blogggande och faktagranskande med små kaskader av vatten och plumsande hopp efter bollen när de kastar gris.
Mina favoriter av ristningarna är apan, kolibrin och valen. Astronauten, eller utomjordningen, är rätt häftig också. Om det inte varit för att det aldrig regnar här hade de troligen gått förlorade till regngudarna. Att jag fick se linjerna här i stekheta, snustorra och nästa fullständigt dötrista Nazca beror på att det inte regnar mer än 3min per två år enligt vår co-pilot. Nu saknar jag fakta igen, men är ganska säker på att det inte är nån översvämning vi talar om under dessa minuter. "Regnar" nog mer här vid poolkanten. För övrigt kan jag meddela alla där hemma som längtar till sol och värme att vi alla dragit på oss nån våldsam hosta. Torrhosta, slemhosta... ja det är en riktig hostsymfoni här. Allvarligt talat. Peru är inget vackert land. Hittills.
Har den senaste veckan tagit oss kussträckan från Mancora i norr ned till Paracas 20mil söder om Lima. Har gjort flertalet strandstopp. Små hippiebyar där surfare gled runt barfota med brädan under arm. Stränder som på google ser superfina ut men i verkligheten såg förjäkliga ut. Dagtid. Ok, stranden i La Cruz var ju fin. Men då har vi vågorna. Självaste anledningen till att stränderna var fulla av surfare, men inga solbadare. Dessa vågor som gör att man kliar sig i huvudet och undrar hur de kunde döpa det till Stilla havet?! Kändes som att slukas av en tsunami, när vågen likt en vägg tornade upp sig framför mig sekunderna innan den drog mig under ytan och fyllde mina bikinitrosor med ett kilo sand och spola upp mig på strand. Bussdagarna mellan de små byarna blev ganska långtråkiga när det enda att vila blicken på var sand, sand, öken, ökensand... och sopor. Peru är ett sjukt skräpigt land. Till och från körde vi genom små folktomma samhällen. Spökstäder bestående av betongskjul med plåttak eller halvfärdiga tegelhus. Vart är alla människor? Hur orkar man bo här. Längs en landsväg omgiven av sand och skräp. Blir deprimerad av bara tanken att behöva bo så. Sedan kommer vi till kontrasternas Lima. En internationell storstad med alla stora fastfoodkedjor och exklusiva varuhus. Inser att Peru är ett extremt segregerat land. Fortsätter till Paracas och åker på båttur till Ballastaöarna. "The poor mans Galapagos", 48 soles (ca 125kr) för 2h var billigt billigt men jag lever fortfarande på upplevelsen av the real Galapagos. Ligger nu här vid resans vackraste pool omgiven av stockrosor och palmer och minns gårdagens nakenbad. Bakisvandring... dvs. vandra upp på ett berg efter en rejäl fest inkl sju shots. Det är inte att rekommendera. Men utsikten var fin i alla fall!
På en parkering utanför ett spahotell slog vi läger. 38 pinkare och två rosa bussar omgivna av vulkaner, ett högljudt vattenfall som kunde få vem som helst att bli kissnödig om natten och böljande kullar. Eller berg som vi skulle kalla dem i Sverige. Baños är en vykortspittoresk turisthåla för den äventyrslystna. Bungyjump, swing, klättring och forsränning erbjöds till överkomliga priser. Jag nöjde mig med dans på bardisk. (När man är blond och dansar med en äldre man i sina bästa år kommer man undan med det mesta). Tror det var en av flera vadslagningar denna kväll som föranledde detta. Mer om det en annan gång. Kanske. För det som händer på bussen stannar på bussen. Men kan avslöja att kvällen, dvs förra lördagen, innehöll flertalet shots och mycket salsa på hipp klubb. Nu åter till ämnet. Regnskogen. Amazonas. Anledningen till att vi alla var så taggade på Baños. Första dagen var en riktig turistfälla. Ni vet en sån där dag man slussas runt från ett ställe till ett annat och där det gärna säljs en souvenir eller två, eller besöket i traditionell indianby där de plockar fram en tre meter pytonorm ur en liten träbur och tar lite småpengar för ett foto. Sånna där genuina aktiviteter. Dvs så mycket regnskog blev det inte. När brasan tändes. Ljudet av grodor ekade genom djungeln. Med en kall öl i handen, när vi sjöng allsång alltifrån idas sommarvisa till nu tändas tusen juleljus, var gårdagen förlåten. Morgondagen fortsatte leverera. Fem timmars vandring i tät vegetation. Lera. En tarantella. Vattenfyllda stövlar. Ett dolt vattenfall, som krävde att vi med vatten ovan knäna plöjde oss fram. Min svettiga kropp stormtrivdes under vattenfallet. Ja då var gårdagen förlåten. Men den verkliga dödsstöten kom när jag fick höra att Emma ätit mask. Då låg jag nästan dubbelvikt i tårar. Vita små knubbiga maskar i en rutten fallfrukt. Att Emma var den enda som inte hörde att de endast skulle lukta på frukten gör det ännu roligare när hon utan tvekan tog en glupsk tugga av frukten ur guiden Darwins hand. Hans min hade varit obetalbar att se. Förvåningen över hur denna söta tjej, han under dagen sägs ha flirtat med nu stod där framför honom med mask i munnen. Jag dör! Men va fan lite mask rensar väl bara magen och än har hon inte magrat i nån större utsträckning. But I don't blame her. Hela dagen har guiderna ju sträckt fram det ena efter andra ur djungelskafferiet åt oss att smaka. Själv nöjde jag mig med myror. De smakade citron. Fast hade nog hellre testat myrdrottningarna som sades smaka choklad! Otavala ligger norrut från Quito. Staden med 40000 invånare är mest känd för sin stora lördagsmarknad/indianmarknad där det säljs traditionellt hantverk. På min shoppinglista stod lädersandaler och en panamahatt. Men priserna var så sjukt låga på vissa saker att jag gick lite wild & crazy. Förutom hatt och skor slog jag till på världens mjukaste alpackapläd och tre halsdukar/sjalar.
Gårdagskvällen avslutades framför grillståndet och jag fick möjlighet att praktisera på att vara "världens sämsta vegeterian". Grillspetet bestod av korv, banan, potatis och nåt oidentifierbart kött i stil med lövbiff. De kosta ju bara 4kr/st så slog till på 3st. Kan säga att kvinnan som sålde dem blev mycket glad när 8-10 hungriga svenskar köade till hennes vagn. Kl 20 var det slutsålt. En snopen man som kom dit efter att vi köpt de sista spettten blev nog ganska förvånad när hon tog sin vagn och gick hem. Vad jag kan tänka mig blev en tidig kväll. Därefter gick vi tvärs över gatan och köpte slut på alla grillade matbananer. Gott. Nästan som korv med bröd hemma. Kvällen avslutades med en kaffe latte i ett julpyntat hål i väggen. Köpte lite hundkex också till de hemlösa hundarna som springer runt i stan. Det var 10-åriga Emilia, dotter till caféägarna, som bakat dem. Tyvärr gillade inte hundarna dem. Och helt ärligt smakade de inte så gott ;) När jag nu börjar mitt bloggande är det första advent och jag har lämnat Galapagos öarna bakom mig och är åter i Ecuadors huvudstad Quito på 2850möh.
I en vecka har jag befunnit mig på den sydamerikanska kontinenten och de fem senaste dagarna har jag alltså vandrat i Darwins fotspår och fascinerats över det rika djurlivet på Galapagos öarna mitt ute i Stilla havet. Vi bodde på två olika öar av 19 stycken i ögruppen; Santa Cruz och San Cristobal. Därifrån gjorde vi dagsutflykter till närliggande mindre obebodda öar. Om vi bortser från djuren. Santa Cruz eller Tortuga land som jag kallar ön är bebodd av tusentals sköldpaddor. När du åker längs öns enda väg och blickar ut i det gröna frodiga gräset ser du sannolikt sköldpadda, sköldpadda, sköldpadda, sköldpadda, häst, sköldpadda...vänta nu häst?... ja häst, sköldpadda, sköldpadda och sen nån ko eller kanske en höna. Här finns inga varningsskyltar för älg eller annat vilt som hemma i Sverige utan här är det en sköldpadda på de rödgula varningstrianglarna. På San Cristobal välkomnas man redan i hamnen av sjölejon som ligger och solar på bryggan i hamnen. De hittas sedan lite varstans i stan och är lika vanliga som herrelösa hundar i andra länder. Vardagslivet på öarna kan beskrivas som att bo i ett jättelikt akvarium/terrarium. Makalöst. Här är det djuren lag som gäller och vi vanliga människor får anpassa oss. Vill ett sjölejon lägga sig på parkbänken du sitter på, ja, då är det bara att flytta på sig. Inga konstigheter. Punkt. Snorklingen här är på min topp två lista över de bästa platserna. Bara Röda havet som överträffat och det är ju i världsklass. Har sett rosa-turkosa papegojfiskar och stora stim av fiskar, som jag inte vet namnen på, i regnbågens alla färger. Vattnet är kristallklart turkost, som taget direkt från mittuppslaget i resetidningen hemma på vardagsrumsbordet, så sikten är fantastisk. Det vill säga om man har turen att få en bra snorkel och cyklop som inte släpper in vatten. Bland höjdpunkterna var snorklingen vid Lobos island. Lobo = sjölejon på spanska så ni kan ju gissa vad jag simmat med (!!!) Svårt att beskriva hur lyrisk jag blev när första sjölejonet dök upp nedan för mig och dansade fram i vattnet under mig. Även om jag först blev lite rädd då hon simmade rakt mot mig med svårtläst blick. Skulle hon attacker eller var hon bara nyfiken(?) för att väja av i sista sekund under min flytande kropp. När sedan en liten rackare dök upp drog jag nästan in en halvliter saltvatten i munnen. De är ju så bedårande söta och påminner lite om min tidigare hund Frasse när han badat. Sjölejonen, iaf honorna och bebisarna, är inte farliga utan är nyfikna på oss snorklande turister och visar gärna upp sina cirkusliknande konster. Det är de dominanta hanarna som man ska ha respekt för vilket Mats, en härlig resekamrat på 60 + helt missat. Det var sista dagen på Galapagos och vi simmade alla på led efter guiden Lenin som pekade ut olika fiskar, rockor och en iguan (!!!) som sitter och krafsar på en sten med sina långa klor efter nåt ätbart. Så hör vi den dominanta hanen, pappa sjölejon, bröla lite missnöjt och vi ökar avståndet till klipporna där hela familjen sjölejon håller till. Jaaaaa, alla utom Mats då som är upptagen med att filma med sin go-pro och istället rör sig närmare land. Guiden uppfattar att hanen noterat Mats och sätter av till undsättning. Vi andra ligger i ett led och trampar vatten med fenorna samtidigt som vi skriker "Maaaaats!!! Maaaaats!!!". Men hans rödbrända huvud bara fortsätter guppa fram och allt som sticker upp är hans blå snorkel. Kapten på båten ser att pappa sjölejon är framme vid Mats och styr båten rakt mot honom för att avvärja en eventuell konfrontation, samtidigt som han tutar med båten. "Tuuut, tuuuut, tuuut" överröstar båten pappa sjölejons brölande. Tror vi alla hinner tänka både en och två gånger att detta kommer sluta illa. Tillslut tittar en förvirrad Mats upp som inte fattar det minsta vad båten gör så nära honom. Inte heller hade han uppfattat faran utan var istället sjukt nöjd med att ha filmat ett sjölejon. Det enda sjölejon han såg under hela snorkelturen. Jag höll på att dö av skratt eftersom vi andra såg ett tiotal under vattenytan. Kommer aldrig glömma bilden av båten, Mats snorkel, sjölejonet och vi andra som i ett led alla ligger och skriker på Mats. Sammanfattningsvis är Galapagos en fantastisk plats, om vi bortser från the boatride from hell mellan Santa Cruz och San Cristobal som jag aldrig överlevet utan mina piller jag köpte i Quito. Åk hit om du gillar djur och natur. Annars är det meningslöst. Stränderna är kritvita, men man får räkna att dela dem med en, två iguaner eller kanske hundra. Likaså tillhör vattnet sjölejonen, hajarna, rockorna och när du sticker upp huvudet ur vattnet efter att i en timme stirrat dig blind på fiskarna får du inte blir förskräckt om en pelikan stirrar på dig. Men min favoritfågel är ändå den blåfotade boobien. De heter faktiskt så och de har blå fötter. I love boobies! |
Archives
March 2016
Categories |