19 februari
Nu kör vi genom ett platt och torrt Patagonien på väg mot Ushuaia och världens ände. Kanske första gången jag åker söderut och det faktiskt bara blir kallare. Stannade nyss vid en bensinmack och efter ett friskt uppvaknande i gryningen, av minst sagt kyliga vindar över Puerto Madryn, stod hela gänget likt soldyrkande vampyrer och sög i sig solstrålarna. I vindjacka, shorts och solbrillor tryckte jag mig mot husväggen med min latte och tog njutar-selfies. Jag är alltså precis som ni där hemma!!! (Om vi bortser fr shortsen. Fast alla andra har byxor på så...). Vägen till Ushuaia är en rak, asfalterad (so far) sträcka på ca 170 mil. 3 dagar och 2 nätter ska vi färdas och däremellan ta bussarna på en färja innan vi är framme och välkomnas av 6-10+ grader. Ja, då pratar jag maxtemp. dagtid, vänner. D a g t i d (!!!). Ryktet går om en irländsk pub också där vi kanske kan smita in på en irish coffe. Kanske?! Ser fram mot Ushuaia. Ska ta en båttur på Beaglekanalen. Tror det kommer bli magiskt och att minneskortet kommer ta slut snabbt. Fram tills dess blir sjukgymnastik för armen och mys i bussen. Jag vet att mitellan ska sitta på ett par dagar till, får onda ögat av både Elisabeth, Andreas och Katarina som arbetar inom vården, men jag vill ju vara redo för äventyr i Ushuaia. Dessutom vill min arm börja röra sig och man ska ju lyssna på kroppen... Tjohej! Ps. Stort grattis till little sis som fyller år i dag och dessutom köpt sig en lägenhet. Hurra hurra! ds.
0 Comments
De senaste två, tre dagarna sedan jag drack den där capirinhan vid poolen i Monte hermoso har jag känt mig glad. Som om jag gått i ett lyckorus. I går vaknade jag lycklig eller ja med en fin magkänsla om att det skulle bli en bra dag. Hela vägen genom de första 50 milen av Patagoniens vildmark och väderväxlingar, från ökenvärme och sandstormar till skyfall och blixtnedslag, satt jag längst fram i bussen med kameran redo. Jag har verkligen saknat den känslan. Känslan av att vilja fotografera. Fotografering är en stor del av resande för mig. När jag tar ett foto betyder det att jag känner något. Jag blev glad av att se naturen denna morgon. Insupa dofterna av rosor, gräs och regn. Att andas luften och vila blicken på gulnat halvhögt gräs, slokande solrosor och svenska mjölkkor. Argentinas landskap påminner mig mycket om Sverige. Kanske är det igenkänningsfaktorn som gör mig lycklig. Kanske är det viljan att fotografera... kanske är det fågellivet...flamingos, falkar och små gröna papegojor... eller så känner jag mig bara fri likt fåglarna jag ser flyga. Hurvida det är caprinhan, nåt av ovanstående eller bara att jag tar min medicin regelbundet så är det en fin känsla jag bär på just nu. Det vill jag att ni där hemma ska veta, att just nu mår jag bra trots sorg och en halvfungerande arm.
Busslivet efter Buenos Aires känns riktigt bra. Jag känner att sista biten kommer bli riktigt fin upp till Santiago, även om jag kände mig lite nere för nån minut sedan när jag insåg att alla glömt mig och dragit när hag handlade hundmat. Fann kärleken i en hund i dag. Han var så fin och vänlig. Han drack vatten ur min hand och åt efter tveksamheter upp resten av den sista hundmaten jag hade kvar (därför jag behövde köpa en ny påse i dag). Vi gick på promenad bland ruccolablomsterna genom sandhögarna bakom bussarna på campingen här i Puerto Madryn. Åhhh vad jag vill ha en hund. Han var så fiiin och jag satt länge och klappa och klia honom på magen och under hakan. En egen hund skulle nog ge mig många stunder av glädje, samtidigt ger resandet också mycket glädje. Det är en svår kombination. Det vet jag av erfarenhet. Men att gå där med denna fina hund vid min sida, utan koppel, och han lyssna på minsta vink och följde mina steg. Vi jagade tafatt och sprang upp för sandkullar. Svårt att beskriva hur underbart det kändes. En hund skulle tvinga mig att ta ansvar för min vardag hemma. Att börja bygga upp ett nytt liv utan Jocke ♡ Kanske var det tänkt att jag skulle åka hem när armen gick sönder. Kanske var det ett tecken som Emma och Meta sa. Att det var dags att sluta fly och dags att komma hem för att ta fighten. Som jag ännu kanske inte vågat ta fullt ut. Än en gång kom jag undan livet jag räds och fightar på med resan genom sydamerika. Ligger sanning i det de sa samtidigt som jag är glad att jag stannat kvar. Armen känns mycket bättre dessutom vill jag ju se detta. En början när jag kommer hem är någon form av sysselsättning. Dessutom har jag ju lovat min kurator Birgitta att sen får det vara nog med resor. Meta tycker att jag borde jobba på hunddagis. Kanske inte är en så dum idé. I alla fall tills jag vet vad jag vill och hundar gör ju mig väldigt väldigt glad. Har kört 65 mil söderut från Buenos Aires och befinner mig nu på resans kanske sista sol- och badstopp, Monte Hermoso. Temperaturen har redan sjunkit avsevärt mot BA och kvällarna är kyliga. Från och med nu kommer det att bli kallare och kallare på väg ned mot Ushuaia och Kap horn.
Men gårdagen bjöd på strålande solsken. Blev både strand och pool. Och vem har sagt att man inte kan vara strandfin med luxerad armbåge?! Nästa stopp blir Puerto Madryn och Valdes peninsulat. Hoppas på att få se valar och massor med sjöelefanter. Ska även finnas en gigantisk pingvinkoloni där. Längtar! Woho! I dag har jag varit på luffen i 3 månader och sedan dess har 1039 unika besökare läst min blogg eller kikat på mina bilder. Ettusentrettionio läsare?! Vilka är ni?! Känns i alla fall sjukt roligt. Tack för att ni följer mig på mitt reseäventyr i sydamerika.
Gipset är nu borta och jag har fått en smidigare, lättare och luftigare mitella (typ, eller vad de heter). Viktigast av allt är jag åter är badvänlig. Ska ha denna lilla hänganordning i 10 dagar så därför har jag bestämt mig för att stanna kvar. Nu är det bara 5 veckor och ca 750 mil kvar i en rosa buss! Nästa stopp Monte Hermosa. Ni hänger väl på?! I går drack vi champange tillsammans ackompanjerade av åska och ösregn och i morgon åker flera av dessa fina vänner hem. Kommer sakna Meta, Emma, Elin, Kristina, Sara och Malin ❤ Jag, Andeas och Elisabeth fortsätter resan mot Santiago!
"Du är inte klok Madicken" ja fast här säger dem "du är galen Petronella". I torsdags galopperade jag med gipsad arm och många har nog oroliga att jag skulle ramla av och bryta den andra. Det de inte visste var att på Pampasen i Argentina så rider man western och då är det en hand som gäller.
Meta hade fått tips av sin svägerska om en hästranch och vi hade bokat in en heldag dit. Hade ångrat mig så om jag inte följt med för det blev en helt fantastisk dag. Jag tänkte så här att om jag känner att hästarna verkar ha stabila lynnen så kan jag ju ta den snällaste hästen och bara skritta. I värsta fall kan jag bara hänga på ranchen när de andra rider. Oavsett så lät det mycket trevligare än att hänga i Buenos Aires. Alla andra tänkte att jag var galen och dumdristig som ens ville sätta mig på en häst. Men vad kunde egentligen bli värre. Rätt mycket om jag tänker efter men just då ville jag bara hem och att åka hem utan att ha ridit i Argentinga skulle jag verkligen ångra. Dessutom så var det inte helt säkert att jag skulle få grönt ljus av trygg hansa och sos international på betald hemresa, men om jag skadade mig mer skulle de ju bli tvugna att låta mig åka hem. Jag hade planen klar. Fullt logiskt. Faktum är att man (jag) klarar rätt mycket... orkar inte hålla på och begränsa mig. Det är ju nu jag lever. Ibland tänker jag att jag jagar döden bara för att jag inte längre, efter allt elände, räds den. Kanske är det så. Pampasen var inte så som jag tänkt mig. Visserligen var vi inte tillräckligt långt söderut för att se de flacka vidderna som breder ut sig mil efter mil. Vi var ju bara och snusa på början. Vi red genom hagar och frodiga sojabönsfält i stekande hetta och svalkande skymning. Det var vackert. Luften ljöd av ett tjatter från de små gröna papegojorna som härjade i eukalyptuskronorna. På ett staket satt två små ugglor. Ju längre vi red ju mer bekväm kände jag mig i sadeln. Trava gick fint och snart galopperade jag och Venga Dora. Min bruna häst och jag flög fram i det halvhöga gräset under klarblå himmel. Minns inte ens när jag galopperade sist, men det var härligt. Litade helt på Venga Dora och ett tag blev jag så trött att jag nästan somnade i skritten. Hennes enda problem var att hon var lat sa de, därför fick de ofta använda piskan men jag hade ju ingen ledig hand... och i ärlighetens namn hade jag inte kunnat rida fortare för då hade jag nog ramlat av. Ett tag gick det så fort att hjälmen gled ned över ögonen så red helt i blindo i full galopp. Vid ett tillfälle, efter första galoppen tror jag, vänder sig Emma om och berömmer min balans. Jag bara skrattar och tittar på gips och så skrattar Emma också. Men jag kan f a k t i s k t gå på lina. Åt en god lunch med grillat kött, empanadas och öl och vin. Sen var det dags för siesta och då passade det fint att svalka sig i poolen. Ja, kan jag rida med gips ska väl bada i pool inte vara så svårt. Fick till ett svalkande dopp om ej så graciöst så njöt jag till fullo. "Åh så skönt" sa jag nog ett tiotal gånger när Kristina "döpte" mig. Faktum är att det inte var vattnet från badet som gjorde hål i gipset utan svetten från insidan. 12h senare var vi tillbaka på hotellet, där flera tyvärr blivit av med dollar på rummen. Städerskorna är högst misstänkta. I övrigt hade det inte hänt mycket i stan. Några hade tagit färjan över till Paraguay, andra shoppat hela dagen. Hade i och för sig fått mejl med ok från sos om att gå åka hem tidigare så jag var jätteglad, men nu blir det att jag stannar kvar i alla fall.... mer om det i nästa inlägg... Ciao amigos! Jaha. Nu sitter jag på akuten i Buenos Aires, Hospital Alemán. Men no worries, har inte fått mer ont vill bara ha en second opinion. Dessutom hoppas jag på ett lättare gips eller allra helst en skena så att jag kan vädra armen.
Känner mig ganska nöjd med gipsad arm nu. Tycker det kan räcka. Jag menar, nu har jag prövat på detta och kan stryka det från min bucket list. Har aldrig varit gipsad tidigare och fattar inte varför jag tänkt att jag vill ha en gipsad arm eller ben. Tolka mig inte fel, jag gjorde i n t e detta med flit haha. Har bara alltid tänkt att det är nåt man ska pröva på här i livet. Jag vet. Jag är störd. En argentinsk dam kom precis och satte sig brevid mig. Pratar massor på spanska med mig. Säger att jag inte förstår, men hon pratar på endå. Sällskapssjuk. Gast inte det hon söker vård för tror jag... vad jag kan förstå har hon också, som jag, skadat armen men hon är nu gipsfri nu. Får se hur lång tid detta tar... innan jon går och jag får träffa en läkare. Har i alla fall fått grönt av sos international och trygg hansa att resa hem tidigare. Om jag vill. Dessvärre får jag ingen större ersättning för mina fem förlorade veckor på fortsatta resan. Funderar på hur jag ska göra. Åka hem eller stanna?! Det blir ändå en hel del pengar som kastas i sjön om jag åker hem nu. Beror helt på vad de säger här på tyska sjukhuset. Känns oavsett skönt att göra en ordentlig koll av armen, förhoppningsvis gör de en skiktröntgen för det gjordes inte sist. Sjukhuset i Posadas såg ju helt stenålders ut. Röntgenmaskinen såg ut som nåt tandläkarna använde på 1800-talet. Typ. Fast samtidigt var jag halvt borta av smärta och morfin, eller vad de nu ger en här. Återkommer med uppdateringar när jag vet vad jag vill och läkarna här sagt sitt. Många av kompisarna här har skrivit på mitt gips. "Balans Kantarella men drick inte alkohol" " Snälla Petronella Glädjens källa Snyggaste gussen på rosa bussen" "Jag föll på eget gepp" "Inget kalas utan kras" "Pip och gnäll men jag är söt ändå" "För engångs skull var det inte jag" Sen står det massa fler hälsningar men de kan jag inte läsa för de står skrivna på fel sida av armen. Middagsfin här om kvällen. Shoppade en sjal att bära min gipsade arm i. Snyggt tycker jag och att läppstiftet matcha var en ren slump.
Ibland räcker en bild för att visa hur dum i huvudet man är, men jag tänkte bjuda på långa storyn i kortversion för att slippa alla frågor trehundra gånger om.
Det började med en bussfest. Cavan bokstavligen sprutade. Inte för att vi vaska utan för att Bosse körde så jävligt att det kom mer på mig än i mig. Det var en fin klockan-två-på-dan-fest-för-körningen-var-tråkig-och-dessutom-en-jävlit-varm-dag. Jag, Emma, Meta & Staffan fortsatta festen medan de andra kollade in ruinerna i San Ignacio. Eftersom jag aldrig hört nåt om dessa eller ens läst om dem i Lonley tänkte jag att jag lika gärna kunde spara den hundringen i inträde. Visade sig att vi drog trumfkortet. Campingen hade en egen liten strand, solen sken och ett liveband spelade på en utbyggnad över vattnet. Vilket drag, vilken semesterkänsla! Medan solen sakta sjönk badade vi och hängde på stranden. Skrattade, vattenbrottades, dansade i strandkanten medan 1liters plastmuggarna med öl vandrade runt mellan oss. Så nu är vi alla skyldiga Staffan en fylla. Haha. Så kom regnet och åskan. Men vi fortsatte festen. En kvinna försökte på typ 10 språk förklara att vi var högljudda. Ee andra hade också kommit nu så vi var drygt 30 glada svenskar på stranden. Erica hade köpt en Capirinia. Den var så god att jag bara måste köpa en. Pengarna låg i bussen. Ha, det var ju bara att gå och hämta dem. Fast det blev inte så "bara" för på vägen till bussen såg jag några som gick på lina. Nostalgiskt tänkte jag på teatertiden och lägret när vi sprutade eld och gick på lina. Ni jan ju räkna ut resten själva. Sen låg jag där i bikini i det blöta gräset och skrek av smärta. Marco hade tydligen ropat till mig innan fallet att det där kunde jag göra kl 7 i morgon bitti. Men som Emma sa när jag skrek av smärta och förbannade min idioti... så är det ju min personlighet... Nånstan emellan mina smärtoskrik och skryt om att jag F A K T I S K T kan gå på lina var Meta och strök mig på huvudet, sa att jag var så duktig och att jag skulle fortsätta andas. Hon är barnmorska. När hon hörde en kvinna skrika som uppenbarligen hade smärtor kopplades hennes autopilot på. Minns en massa argentinska män också. Fniss. Fick åka ambulans till sjukhuset. Dessutom fick jag resans andra spruta i rumpan. Efter den började jag visst prata en hel massa. En hel del pinsamheter har det kommit fram i efterhand. Ja, ingen fraktur konstaderade läkaren efter röntgen. Armbågen hade dock gått helt ur led och jag ska nu ha gips i 3 veckor. Ser ut som att jag får åka hem lite tidigare. Hoppas på att försäkringsbolaget godkänner det bara. Känns som att det är det jag vill. 12/17 veckor i buss är helt ok det med. What the fuck - shit happens! |
Archives
March 2016
Categories |