"Du är inte klok Madicken" ja fast här säger dem "du är galen Petronella". I torsdags galopperade jag med gipsad arm och många har nog oroliga att jag skulle ramla av och bryta den andra. Det de inte visste var att på Pampasen i Argentina så rider man western och då är det en hand som gäller.
Meta hade fått tips av sin svägerska om en hästranch och vi hade bokat in en heldag dit. Hade ångrat mig så om jag inte följt med för det blev en helt fantastisk dag. Jag tänkte så här att om jag känner att hästarna verkar ha stabila lynnen så kan jag ju ta den snällaste hästen och bara skritta. I värsta fall kan jag bara hänga på ranchen när de andra rider. Oavsett så lät det mycket trevligare än att hänga i Buenos Aires. Alla andra tänkte att jag var galen och dumdristig som ens ville sätta mig på en häst. Men vad kunde egentligen bli värre. Rätt mycket om jag tänker efter men just då ville jag bara hem och att åka hem utan att ha ridit i Argentinga skulle jag verkligen ångra. Dessutom så var det inte helt säkert att jag skulle få grönt ljus av trygg hansa och sos international på betald hemresa, men om jag skadade mig mer skulle de ju bli tvugna att låta mig åka hem. Jag hade planen klar. Fullt logiskt. Faktum är att man (jag) klarar rätt mycket... orkar inte hålla på och begränsa mig. Det är ju nu jag lever. Ibland tänker jag att jag jagar döden bara för att jag inte längre, efter allt elände, räds den. Kanske är det så. Pampasen var inte så som jag tänkt mig. Visserligen var vi inte tillräckligt långt söderut för att se de flacka vidderna som breder ut sig mil efter mil. Vi var ju bara och snusa på början. Vi red genom hagar och frodiga sojabönsfält i stekande hetta och svalkande skymning. Det var vackert. Luften ljöd av ett tjatter från de små gröna papegojorna som härjade i eukalyptuskronorna. På ett staket satt två små ugglor. Ju längre vi red ju mer bekväm kände jag mig i sadeln. Trava gick fint och snart galopperade jag och Venga Dora. Min bruna häst och jag flög fram i det halvhöga gräset under klarblå himmel. Minns inte ens när jag galopperade sist, men det var härligt. Litade helt på Venga Dora och ett tag blev jag så trött att jag nästan somnade i skritten. Hennes enda problem var att hon var lat sa de, därför fick de ofta använda piskan men jag hade ju ingen ledig hand... och i ärlighetens namn hade jag inte kunnat rida fortare för då hade jag nog ramlat av. Ett tag gick det så fort att hjälmen gled ned över ögonen så red helt i blindo i full galopp. Vid ett tillfälle, efter första galoppen tror jag, vänder sig Emma om och berömmer min balans. Jag bara skrattar och tittar på gips och så skrattar Emma också. Men jag kan f a k t i s k t gå på lina. Åt en god lunch med grillat kött, empanadas och öl och vin. Sen var det dags för siesta och då passade det fint att svalka sig i poolen. Ja, kan jag rida med gips ska väl bada i pool inte vara så svårt. Fick till ett svalkande dopp om ej så graciöst så njöt jag till fullo. "Åh så skönt" sa jag nog ett tiotal gånger när Kristina "döpte" mig. Faktum är att det inte var vattnet från badet som gjorde hål i gipset utan svetten från insidan. 12h senare var vi tillbaka på hotellet, där flera tyvärr blivit av med dollar på rummen. Städerskorna är högst misstänkta. I övrigt hade det inte hänt mycket i stan. Några hade tagit färjan över till Paraguay, andra shoppat hela dagen. Hade i och för sig fått mejl med ok från sos om att gå åka hem tidigare så jag var jätteglad, men nu blir det att jag stannar kvar i alla fall.... mer om det i nästa inlägg... Ciao amigos!
0 Comments
Leave a Reply. |
Archives
March 2016
Categories |