Bolivia imponerar inte. Har inte sett mycket vackert utan mestadels är landet en dammig historia utan charm. Minuspoängen började redan vid gränsen. Bussen blev kvar i ingenmansland vid peru-bolivianska gränsen. Vi fraktades i taxis till gränsbyn Copacabana som andades hippie och låg med havsutsikt invid Titicacasjön. En riktig turisthåla, som gett namn åt Rios mest kända strand, och som jag inte riktigt förstår varför den står på så många backpackers måste-se-lista. Därefter körde vi bussen till Uyuni. Håla #2. Här var det riktigt "dammigt" iaf i utkanten av stadskärnan. Föreställ er en radhusgata i i Stockholmsförort där man byggt moderna "skokartongshus". Tänk bort all färg. Kvar finns putsad cement eller ommålat tegel. Ta bort vitmålade staket och välklippta små gräsmattor. De har aldrig existerat här. Inga blommor. Inga buskar. Och definitivt ingen allé av trä . Fönstrena mot gatan, om det finns några, saknar gardiner. I bästa fall har nån klistrat fast nån anskrämlig juldekoration direkt på rutan. Den asfalterade gatan i stockholmsförorten är av sand här. Gatan är tom bortsett från nån ensam herrelös hund som stryker förbi. Längs med gatan står med ojämna mellanrum träpålar som bär byns elledningar. Nånstans hänger en avriven kabel ned och den förbipasserande får se upp. Ovanpå detta häller ni ut ett ton sand så att allt får en riktig dammig yta. Nej, nu ska vi inte vara sådana. I Uyuni finns det ju faktiskt salt också. Faktum är att världens största saltöken ligger här och är Uyunis främsta anledning till överlevnad. Visst det låter säkert skitcoolt och det var det också. I typ 5min under första fotostoppet när man såg hur de hexagonala kristallinjerna bredde ut sig i oändlighet mot horisonten. Eller när jag plockar upp ett saltflak 30x30cm och slick ar på flakets snövita baksidan och förundras över att det ironiskt nog inte smakar saltare. Men tiden innan och efter, när vi i två timmar enkel väg kör i 90km/h längs en rak linje genom saltöknen är det omöjligt att inte bli uttråkad av tristess och falla i lätt dvala. Lunchen fick jag äta med händerna, då besticken inte räckte till alla (?!!!) Fick en liten promenad på en "ö" där det växte jättekaktusar som ståta likt fallosar mot skyn. Efter 2 dagar i Uyuni körde vi mot Potosí, Marco - vår färdledares- hemstad. Detta skulle bli vårt fjärde och sista stopp i Bolivia. Silvergruvans stad. Staden där 70% av befolkningen, mer eller mindre på ett eller annat sätt arbetade i gruvan. Efter 8 år i gruvan hade du med säkerhet förstört dina lungor och därför blev den förväntade livslängden för invånarna relativt kort. Runt 35 år. Ibland ännu kortare pga de vanligt förekommande olyckorna i gruvan. Två om dan har jag hört. På ett ungefär. Som dog i ras och och sprängolyckor trots att i princip alla från barnsben lärde sig hantera dynamit. Barn så unga som 14år kunde arbeta i gruvan och för äldre tonåringar lockade snabba pengar till att underge sig gruvarbetet. I bolivia tjänar du ca 35 soles per dag, det är runt 40 kr, medan du i gruvan snittade runt 100 soles/dag (ca 120kr). Pengar gör många blinda och istället för att investera i god skyddsutrustning spenderas mycket pengar på kokablad och sprit för att orka leva och arbeta i gruvan, en del av inkomsten går till offergåvor till djävulen eller El Tio ("farbror") som han kallas i gruvan. Man tror att han äger mineralerna i underjorden så därför tillbeds han i gruvans mörker. Sen arbetar många i gruvan för att kunna försörja sina familjer. Vill du jobba i gruvan är det bara att gå dit på morgonen och klättra ned på egen hand. Många lever på hoppet om att hitta en stor silveråder och bli rika. Oftast är det därför de allra fattigaste i samhället som väljer att gå till gruvan dagligen. Stadens turism bygger på att gruvan är i bruk och turer anordnas ned i gångarna. Guidade turer hålls av fd gruvarbetare eller barn till gruvarbetare. Jag hade stora etiska problem med att gå ned i gruvan. Det kändes fel av många anledningar och därför valde jag att inte åka. Vill inte bidra till en turistattraktion där mänskliga rättigheter inte frågasattes eller där våra pengar gick till att förbättra arbetsvillkoren för de som jobbade i gruvan. Dessutom kändes det allmänt osmakligt att som vit rik turist åka till gruvan och titta på människor som arbetar under helvetiska förhållanden. Nu blev jag dessutom rejält sjuk och låg sängliggandes under större delen av vistelsen i Potosí. Fick dock se gruvan från Fransiscus klosterets takåsar när vi var på visning av klostret och katakomberna under. Jättevacker arkitektur! Tegelplattorna var handgjorda, formade över lårbenet och man kunde se fingeravtrycken än där de dragit fingrarna längs med låret för att få till en vacker form. Potosí var en mycket rik stad en gång. Faktiskt den rikaste i sydamerika under en tid när silvret flödade ur gruvan på spanjorernas tid. Det sägs att man hade kunnat bygga en bro till Spanien, så mycket silver fanns. Och visst många familjer blev rika och byggde katedraler och investeradr i staden. Vissa delar var riktigt fina och om än många hus från kolonialtiden delvis vittrat sönder vittna de om hur vackert det en gång måste ha varit. För även om fasaden försökte hållas uppe med rabatter fyllda med blommor runt stadens torg tog avgaser, flagnad målarfärg och damm bort all charm. Med ens när vi kom ned från Andernas högplatå förändrades naturen. Visst vi passerade ett par tråkiga hålor till, som tillfälligt livats upp av Dakar rallyt som går nu i Bolivia - Argentina. Efter att ha passerat gränsen mellan länderna och kört ned från 4000m till 1000m blev naturen grön, solen värmde åter och luften fylldes av syre och fjärilar. Argentina kändes som själva himmelriket!
1 Comment
Bussregel #5 Vi matar inga djur (typ hundar och katter) och vi kelar inte heller med dem. Ooooops! Den regeln bröt jag stolt från dag 1. Vilket jag också tydligt uttryckte efter första, och enda, tillsägelsen av Marco. Har fått många nya vänner under resan! I går låg jag och dansken (bussens andra och sista hundvän på bussarna) och chilla på campingen i kvällssolen. Brevid oss på gräset eller rättare sagt på Bo's sovsäck låg vår nya argentinska hundkompis som jag döpt till Daisy. 160107
När det är låååånga kördagar, med stopp endast för mat och kisspauser flyger tankarna lätt i väg till Sverige. Körde hela dagen från kl 08.00 till 01.00 på natten. I dag är jag sugen på följande: Vegetarisk lasange m chevré, champinjoner och babyspenat Chevréchaud Chevrésallad med tranbär och kanderade valnötter Marabou schweizernöt Ikeas köttbulletallrik Chokladbollar Hej då! Doktorn kom halv tolv. På natten. Då hade jag två timmar tidigare gett upp hoppet om att en läkare skulle komma och fallit i sömn. Utmattad. Efter att ha legat och spytt i tre timmar. Mer eller mindre konstant. Huvudvärken kom redan på eftermiddagen, efter lunchen. Sedan dess höll den i sig. Dunkande, bultande. Ljudet i mitt huvud fick mig att tänka på alla gruvarbetare i silvergruvan som är anledningen till turismen i Potosí. En fruktansvärd historia om stadens blomstrande välstånd och snabba fall, Om djävulen, om dödsdomen att arbeta där. Tankarna fick mig inte att må bättre. Dessutom hade jag ett personligt breakdown. Tankarna på Jocke och sorgen. Dessutom har sydamerika ännu inte lyckats vinna mitt hjärta och många tankar handlade om att avsluta resan och åka hem till Sverige.
Sömnen hade gett mig en efterlängtad fristad efter att i timmar legat och frusit I sängen. Läkaren sa hej. Kände på min mage. Det bubblade på höger sida och gjorde lite ont. Frågade hur jag mådde. Jag berätta om kräkningarna, illamåendet, huvudvärken och febern. Jag brann och var uttorkad. Andningen var nu lugn. Tidigare var den snabb och ansträngd. Korta, snabba andetag. Han bad mig räcka ut tungan. Drog ned mina ögon och titta in i en tom blick. Infektion konstaterade han. En stor infektion. Han ville ta mig till en klinik för dropp. Men efter lite förhandlande fick jag vara kvar på hotellet. Jag skulle få medicin. En evighet senare (kändes det som iaf...) kom Bo, Marco och läkaren tillbaka efter mitt-i-natten-medicin-shopping. Nu skulle jag få en spruta för att ta ned febern. Och nu talar vi inga 0.1-0.2mm fina, tunna nålar utan mer den grövsta jag sett och minst 10cm lång. Värst av allt den skulle stickas i rumpan. Intramuskulärt. Mitt mellan höft och rumpa stack han in den. Klockan var närmare midnatt och jag skrek som en stucken gris. Om jag inte fått lånat Bos hand hade jag skrikit om möjligt värre. Tio minuter efter att han dragit ut sprutan skrek jag fortfarande så det eka på våning tre.... Smärtan avtog. Febern la sig. Jag drack en orange elektrolytlösning för att komma i balans. Sen somnade jag. Sov hela natten och mestadels av nästkommande dag. Efter en pizzabit och jordgubbsmilkshake spydde jag igen. Missade Marcos (vår reseledare, som är från Bolivia) husfest med helgrillat lamm. I dag 2 dagar senare och x tabletter senare känner jag mig helt frisk. Äter fortfarande medicin som utan tvekan är olaglig hemma, men måste säga att den må vara stark med också jävlit effektiv. Hela kalaset slutade på 140 SEK. Ganska överkomligt för nattligt läkarbesök, spruta, elektrolyter, antibiotika och tre sorters piller jag inte vet vad de är mot. |
Archives
March 2016
Categories |