Bolivia imponerar inte. Har inte sett mycket vackert utan mestadels är landet en dammig historia utan charm. Minuspoängen började redan vid gränsen. Bussen blev kvar i ingenmansland vid peru-bolivianska gränsen. Vi fraktades i taxis till gränsbyn Copacabana som andades hippie och låg med havsutsikt invid Titicacasjön. En riktig turisthåla, som gett namn åt Rios mest kända strand, och som jag inte riktigt förstår varför den står på så många backpackers måste-se-lista. Därefter körde vi bussen till Uyuni. Håla #2. Här var det riktigt "dammigt" iaf i utkanten av stadskärnan. Föreställ er en radhusgata i i Stockholmsförort där man byggt moderna "skokartongshus". Tänk bort all färg. Kvar finns putsad cement eller ommålat tegel. Ta bort vitmålade staket och välklippta små gräsmattor. De har aldrig existerat här. Inga blommor. Inga buskar. Och definitivt ingen allé av trä . Fönstrena mot gatan, om det finns några, saknar gardiner. I bästa fall har nån klistrat fast nån anskrämlig juldekoration direkt på rutan. Den asfalterade gatan i stockholmsförorten är av sand här. Gatan är tom bortsett från nån ensam herrelös hund som stryker förbi. Längs med gatan står med ojämna mellanrum träpålar som bär byns elledningar. Nånstans hänger en avriven kabel ned och den förbipasserande får se upp. Ovanpå detta häller ni ut ett ton sand så att allt får en riktig dammig yta. Nej, nu ska vi inte vara sådana. I Uyuni finns det ju faktiskt salt också. Faktum är att världens största saltöken ligger här och är Uyunis främsta anledning till överlevnad. Visst det låter säkert skitcoolt och det var det också. I typ 5min under första fotostoppet när man såg hur de hexagonala kristallinjerna bredde ut sig i oändlighet mot horisonten. Eller när jag plockar upp ett saltflak 30x30cm och slick ar på flakets snövita baksidan och förundras över att det ironiskt nog inte smakar saltare. Men tiden innan och efter, när vi i två timmar enkel väg kör i 90km/h längs en rak linje genom saltöknen är det omöjligt att inte bli uttråkad av tristess och falla i lätt dvala. Lunchen fick jag äta med händerna, då besticken inte räckte till alla (?!!!) Fick en liten promenad på en "ö" där det växte jättekaktusar som ståta likt fallosar mot skyn. Efter 2 dagar i Uyuni körde vi mot Potosí, Marco - vår färdledares- hemstad. Detta skulle bli vårt fjärde och sista stopp i Bolivia. Silvergruvans stad. Staden där 70% av befolkningen, mer eller mindre på ett eller annat sätt arbetade i gruvan. Efter 8 år i gruvan hade du med säkerhet förstört dina lungor och därför blev den förväntade livslängden för invånarna relativt kort. Runt 35 år. Ibland ännu kortare pga de vanligt förekommande olyckorna i gruvan. Två om dan har jag hört. På ett ungefär. Som dog i ras och och sprängolyckor trots att i princip alla från barnsben lärde sig hantera dynamit. Barn så unga som 14år kunde arbeta i gruvan och för äldre tonåringar lockade snabba pengar till att underge sig gruvarbetet. I bolivia tjänar du ca 35 soles per dag, det är runt 40 kr, medan du i gruvan snittade runt 100 soles/dag (ca 120kr). Pengar gör många blinda och istället för att investera i god skyddsutrustning spenderas mycket pengar på kokablad och sprit för att orka leva och arbeta i gruvan, en del av inkomsten går till offergåvor till djävulen eller El Tio ("farbror") som han kallas i gruvan. Man tror att han äger mineralerna i underjorden så därför tillbeds han i gruvans mörker. Sen arbetar många i gruvan för att kunna försörja sina familjer. Vill du jobba i gruvan är det bara att gå dit på morgonen och klättra ned på egen hand. Många lever på hoppet om att hitta en stor silveråder och bli rika. Oftast är det därför de allra fattigaste i samhället som väljer att gå till gruvan dagligen. Stadens turism bygger på att gruvan är i bruk och turer anordnas ned i gångarna. Guidade turer hålls av fd gruvarbetare eller barn till gruvarbetare. Jag hade stora etiska problem med att gå ned i gruvan. Det kändes fel av många anledningar och därför valde jag att inte åka. Vill inte bidra till en turistattraktion där mänskliga rättigheter inte frågasattes eller där våra pengar gick till att förbättra arbetsvillkoren för de som jobbade i gruvan. Dessutom kändes det allmänt osmakligt att som vit rik turist åka till gruvan och titta på människor som arbetar under helvetiska förhållanden. Nu blev jag dessutom rejält sjuk och låg sängliggandes under större delen av vistelsen i Potosí. Fick dock se gruvan från Fransiscus klosterets takåsar när vi var på visning av klostret och katakomberna under. Jättevacker arkitektur! Tegelplattorna var handgjorda, formade över lårbenet och man kunde se fingeravtrycken än där de dragit fingrarna längs med låret för att få till en vacker form. Potosí var en mycket rik stad en gång. Faktiskt den rikaste i sydamerika under en tid när silvret flödade ur gruvan på spanjorernas tid. Det sägs att man hade kunnat bygga en bro till Spanien, så mycket silver fanns. Och visst många familjer blev rika och byggde katedraler och investeradr i staden. Vissa delar var riktigt fina och om än många hus från kolonialtiden delvis vittrat sönder vittna de om hur vackert det en gång måste ha varit. För även om fasaden försökte hållas uppe med rabatter fyllda med blommor runt stadens torg tog avgaser, flagnad målarfärg och damm bort all charm. Med ens när vi kom ned från Andernas högplatå förändrades naturen. Visst vi passerade ett par tråkiga hålor till, som tillfälligt livats upp av Dakar rallyt som går nu i Bolivia - Argentina. Efter att ha passerat gränsen mellan länderna och kört ned från 4000m till 1000m blev naturen grön, solen värmde åter och luften fylldes av syre och fjärilar. Argentina kändes som själva himmelriket!
1 Comment
Gabi
1/11/2016 09:56:37 pm
Hoppas Argentina kommer leverera!:)
Reply
Leave a Reply. |
Archives
March 2016
Categories |