När jag nu börjar mitt bloggande är det första advent och jag har lämnat Galapagos öarna bakom mig och är åter i Ecuadors huvudstad Quito på 2850möh.
I en vecka har jag befunnit mig på den sydamerikanska kontinenten och de fem senaste dagarna har jag alltså vandrat i Darwins fotspår och fascinerats över det rika djurlivet på Galapagos öarna mitt ute i Stilla havet. Vi bodde på två olika öar av 19 stycken i ögruppen; Santa Cruz och San Cristobal. Därifrån gjorde vi dagsutflykter till närliggande mindre obebodda öar. Om vi bortser från djuren. Santa Cruz eller Tortuga land som jag kallar ön är bebodd av tusentals sköldpaddor. När du åker längs öns enda väg och blickar ut i det gröna frodiga gräset ser du sannolikt sköldpadda, sköldpadda, sköldpadda, sköldpadda, häst, sköldpadda...vänta nu häst?... ja häst, sköldpadda, sköldpadda och sen nån ko eller kanske en höna. Här finns inga varningsskyltar för älg eller annat vilt som hemma i Sverige utan här är det en sköldpadda på de rödgula varningstrianglarna. På San Cristobal välkomnas man redan i hamnen av sjölejon som ligger och solar på bryggan i hamnen. De hittas sedan lite varstans i stan och är lika vanliga som herrelösa hundar i andra länder. Vardagslivet på öarna kan beskrivas som att bo i ett jättelikt akvarium/terrarium. Makalöst. Här är det djuren lag som gäller och vi vanliga människor får anpassa oss. Vill ett sjölejon lägga sig på parkbänken du sitter på, ja, då är det bara att flytta på sig. Inga konstigheter. Punkt. Snorklingen här är på min topp två lista över de bästa platserna. Bara Röda havet som överträffat och det är ju i världsklass. Har sett rosa-turkosa papegojfiskar och stora stim av fiskar, som jag inte vet namnen på, i regnbågens alla färger. Vattnet är kristallklart turkost, som taget direkt från mittuppslaget i resetidningen hemma på vardagsrumsbordet, så sikten är fantastisk. Det vill säga om man har turen att få en bra snorkel och cyklop som inte släpper in vatten. Bland höjdpunkterna var snorklingen vid Lobos island. Lobo = sjölejon på spanska så ni kan ju gissa vad jag simmat med (!!!) Svårt att beskriva hur lyrisk jag blev när första sjölejonet dök upp nedan för mig och dansade fram i vattnet under mig. Även om jag först blev lite rädd då hon simmade rakt mot mig med svårtläst blick. Skulle hon attacker eller var hon bara nyfiken(?) för att väja av i sista sekund under min flytande kropp. När sedan en liten rackare dök upp drog jag nästan in en halvliter saltvatten i munnen. De är ju så bedårande söta och påminner lite om min tidigare hund Frasse när han badat. Sjölejonen, iaf honorna och bebisarna, är inte farliga utan är nyfikna på oss snorklande turister och visar gärna upp sina cirkusliknande konster. Det är de dominanta hanarna som man ska ha respekt för vilket Mats, en härlig resekamrat på 60 + helt missat. Det var sista dagen på Galapagos och vi simmade alla på led efter guiden Lenin som pekade ut olika fiskar, rockor och en iguan (!!!) som sitter och krafsar på en sten med sina långa klor efter nåt ätbart. Så hör vi den dominanta hanen, pappa sjölejon, bröla lite missnöjt och vi ökar avståndet till klipporna där hela familjen sjölejon håller till. Jaaaaa, alla utom Mats då som är upptagen med att filma med sin go-pro och istället rör sig närmare land. Guiden uppfattar att hanen noterat Mats och sätter av till undsättning. Vi andra ligger i ett led och trampar vatten med fenorna samtidigt som vi skriker "Maaaaats!!! Maaaaats!!!". Men hans rödbrända huvud bara fortsätter guppa fram och allt som sticker upp är hans blå snorkel. Kapten på båten ser att pappa sjölejon är framme vid Mats och styr båten rakt mot honom för att avvärja en eventuell konfrontation, samtidigt som han tutar med båten. "Tuuut, tuuuut, tuuut" överröstar båten pappa sjölejons brölande. Tror vi alla hinner tänka både en och två gånger att detta kommer sluta illa. Tillslut tittar en förvirrad Mats upp som inte fattar det minsta vad båten gör så nära honom. Inte heller hade han uppfattat faran utan var istället sjukt nöjd med att ha filmat ett sjölejon. Det enda sjölejon han såg under hela snorkelturen. Jag höll på att dö av skratt eftersom vi andra såg ett tiotal under vattenytan. Kommer aldrig glömma bilden av båten, Mats snorkel, sjölejonet och vi andra som i ett led alla ligger och skriker på Mats. Sammanfattningsvis är Galapagos en fantastisk plats, om vi bortser från the boatride from hell mellan Santa Cruz och San Cristobal som jag aldrig överlevet utan mina piller jag köpte i Quito. Åk hit om du gillar djur och natur. Annars är det meningslöst. Stränderna är kritvita, men man får räkna att dela dem med en, två iguaner eller kanske hundra. Likaså tillhör vattnet sjölejonen, hajarna, rockorna och när du sticker upp huvudet ur vattnet efter att i en timme stirrat dig blind på fiskarna får du inte blir förskräckt om en pelikan stirrar på dig. Men min favoritfågel är ändå den blåfotade boobien. De heter faktiskt så och de har blå fötter. I love boobies!
0 Comments
Leave a Reply. |
Archives
March 2016
Categories |