Äppelträd, nyponbuskar, rönnbärsträd och tall. Red genom skog och öppna landskap som lika gärna kunde ha varit nånstans hemma i Sverige... om vi bortser från stråken av bambu.
När jag red min ståtliga vita häst Zorsal dammade det när de tunga hovarna slog i marken. Sanden yrde och hunden Negrita var snarare rödsvart än glansigt svart efter skogsturen. Negrita följde med på hela färden men tog genvägar över ängar där hon flög fram. Tungan slängde och hon flåsade häftigt när hon mötte upp mig och Zorsal. Vi galopperade. Det gick fort. Jag satt djupt i sadeln och kände mig alldeles trygg med min vita springare. Vilken mäktig häst. Vilka vyer. Från hästryggen hade jag utsikt över alla kringliggande sjöar och berg som omger den lilla turiststaden Bariloche där chokladbutiker suktar i varje gatuhörn.
0 Comments
Vänner. Ja, vad säger man. Att åka med rosa bussarna ger många roliga, knäppa och fina bekantskaper. Fan vad kul vi har/haft ihop!
Dessa resor har jag åkt nu i Sydamerika: http://www.rosabussarna.com/resa/%C3%A4ventyr-overland-rio-machu-picchu-ecuador-brasilien http://www.rosabussarna.com/resa/%C3%A4ventyr-overland-vandringsresor-brasilien-chile Travel as much as you can. As far as you can. As long as you can. Life is not meant to be lived in one place. Puss på er ♡ Första vyn av Fitz Roy. Vi hade tur med vädret och såg det redan på långt håll. Kalle bjöd på chokladbollar med grönt kokos. Vackra vyer att vandra till... Siktet inställt på "toppen". Ett spegelblankt laguna Capri. Sista stigningen till "basecamp" var tuff, men värt varenda steg. Belöning #1 Magiiiisk vy Belöning #2 Obligatorisk aftertrek öl i El Chaltén.... efter 2mil är man värd det.
Vid floden Fitz roy satte jag mig ned och grät. För ett par dagar sedan var det den 28e februari och Jocke skulle ha fyllt 33år. Vaknade tidigt på morgonen och kände mig klarvaken samtidigt som jag hade ett enormt sug efter chokladkakan i min väska och av att kolla mina meddelanden på facebook. Hade bartendern i Ushuaia hört av sig? Hade inte en tanke på Jockes födelsedag, just då när jag vaknade även om jag tänkt på den dagarna innan. När jag scrollade i nyhetsflödet såg jag ett par vänner som lagt upp en tårtbild med en grattis-hälsning till andra sidan. Då kom ett par tårar. Under dagen kände jag inte särskilt mycket. Tankarna var hela tiden i väg på annat håll.
Först i dag, tre dagar senare, kände jag en enorm irritation och frustration över småsaker. Folk var sega på att bli klara för att gå och äta. Jag var vrålhungrig. Lunchen tog jättelång tid. Hur svårt är det liksom att steka ett par hamburgare. Trots goda men långsamma burgre, sur lemonad som jag älskar och klämkäcka toner av Beach Boys kunde jag inte heller släppa att det förbannade wifi:t vägrade fungera. Kände ett enormt behov att gå en promenad. Av att få vara själv. Att bara vara med mig och ingen annan. Ibland behöver man få återvända till sig själv och det bagage man bär men inte visar alla på bussen. Jag drogs omedvetet mot vattnet och satte mig ned bakomn en buske. Sket i fågelbajset. Det var i alla fall vindstilla. Flodens vågor skvalpade och plumsade med en rogivande lugn när jag såg dem försvinna i ögonvrån. Jag hade blicken fäst mot bergens snöklädda toppar. Jocke hade älskat Patagonien och Eldslandet i Argentina/Chile. Han hade älskat att göra dagsvandringar här i nationalparkerna och alla andra friluftssaktiviteter som erbjuds. Det har jag tänkt många gånger och föreställt oss här tillsammans. Vi pratade om att resa till Patagonien och vandra. Så som vi hade så många planer på andra resor. Något som jag varit rädd för är min och Jockes relationstatus på facebook. Där kommer bartendern i Ushuaia in. I mitt hjärta är jag och Jocke fortfarande ett par, fast samtidigt som vi inte är det. Att aktivt ta bort att vi är i ett förhållande har tyngt mig mycket. Jag har inte vetat hur jag ska hantera detta eller varit redo för det steget. Nu ändrades det av en slump då bartendern klickade i att vi två var i ett samboförhållande. Per automatik försvann min och Jockes relationsstatus, vilket jag inte hade en tanke på när jag klickde "ja" på förfrågan. Men trots att jag var lite berusad behövdes detta faktiskt göras för att jag så småningom ska gå vidare med mitt liv. Mod hade jag aldrig fått på länge för att själv våga göra det. Kanske förde kvällen på Dublin pub, där bartendern jag blev så förtjust i, med sig något gott. Att jag dessutom för första gången känt attraktion till någon i min egen ålder ser jag också som ett steg framåt. Nu pratar jag inte om sexuell attraktion utan attraktion till en man och hans kvaliteér som människa. På samma sätt som jag kände att Jocke var en fin och bra kille när vi träffades i början kände jag för bartendern i Ushuaia. Typiskt att han ska bo vid världens ände och i princip aldrig vara online på facebook. Men kanske måste jag åka tillbaka bara för att se om det skulle kunna vara nåt. Jag vet. Jag jagar nån sorts substitut för den kärlek jag förlorade. Jocke finns i mitt hjärta hela tiden och även om jag inte riktigt hittat rätt plats för honom ännu så har intensiteten i sorgen lugnat sig. Kanske kan det aldrig bli nåt mellan mig och bartendern, men för första gången har jag vågat drömma om en framtid med någon annan än min älskade Jocke ♡ Dessa känslor och drömmar, saknad och sorg, födelsedagen i kombination med att jag nu mentalt är på väg hem....(för nu är det bara två veckor till hemkomst kvar)... bidrog till att jag satte mig ned och grät på denna vackra plats. Åskar det från klar himmel? Ett pistolskott, en bomb eller är det nån som jagar säl? Varje gång det smäller far kameran upp. Skulle det bli en kalvning ville jag fånga det på bild. För oavsett hur fascinerad man kan vara av en glaciärs storhet, där den likt en massiv mur av is tornade upp sig framför mig med sina 50 höjdmeter och Vicks-blå färgade partier, så är det trots allt en stor isklump som efter en timmes fotografering fotats ur de flesta vinklarna. I det stora hela är glaciären framför mig alltså relativt statisk. Nu är det ju inte så eftersom strömmar av vatten borrar sig insides genom isen likt en flod och bidrar till alla
formationer. Men detta är ju inget jag ser. Därför blev kalvningarna dvs när is rasar ned i vattnet från glaciären väldigt spännande. Egentligen kunde man konstant höra ett visst knakande, knarrande och knastrande bortifrån isen. Men ljudet blev mer intensivt när precis innan det brakade loss. Eftersom jag och vi alla var lite för sena hela tiden med att dra fram kameran blev det lite av en sport. Mest var det mindre ras nära vattenytan och då blev vi lite besvikna. Fast fick veta att det visst var ett par ton som rasade vid dessa "små" kalvningar. Såg ett större ras och då blev det en rejäl smäll när den slog i vattnet. Bildades ringvågor som slog långt upp på strand. Eftereffekterna var häftigt att se. Vid ett tillfälle började det också att bubbla i vattnet och ett stort petroleumgrönt isblock kom upp ur vattenet. Var som en ailien som kikade in från ingenstans och sedan bara låg där och flöt. Jag har alltså gått på världens tredje största glaciär efter svårslagna Antarktis och tvåan Grönland. Södra ismassan i Argentina, som håller bronsplatsen, är 13000 km2 och Moreno glaciären är en tumme på kartan av den. Till ytan lika stor som Buenos Aires, ca 250km2 är den 4km - 8km bred och 25km lång. En rätt mäktig ismassa. Kände mig rätt pluttig. Efter en kort båttur ut till glaciären snörades vi på rejäla spikdubbar som fick mina fötter att somna. Så hårt satt de runt kängorna. Först kändes det lite läskigt att knata upp på glaciären. För att inte fastna i oss själva och snava gick vi alla bredbent och vaggade likt pingviner i uppförsbackarna. Nedför skulle vi gå som att vi körde mc. Sådana var instruktionerna. Blev en del "skitnödiga" bilder... så att säga... haha. Så där travade vi alla på likt en skolklass och följde spåren av varandras spikhål i 1.5h. Isen knastrade likt knivar som slås mot varandra. 12 år tog det för snön som föll att omvandlas till is och där gick vi och slaska sönder den med hundratals andra turister. Kan ju tyckas vara en lång process. Dock inget mot Antarktis där det tydligen tar 100 år!!! Dagen på glaciären avslutades med whiskey, glaciärsis och en groupie till en rosa buss-skål. För första, och kanske enda gången i livet, har jag druckit whiskey on the rocks där isen är äldre än whiskeyn. 450 år var isbitarna guiderna hackade loss åt oss. Whiskeyn brände som alltid men var säkert av någon billigare variant. Vad är väl en natt på en rosa buss? Alldeles, alldeles fantastisk... eller... djup suck..alldeles förskräcklig!
Vissa nätter sover vi under bar himmel och somnar i takt till stjärnornas blinkande. Andra nätter är det så kallt, eller så har du en skadad arm, att du inte kan sova ute. I natt var en sådan natt som var lite kylig och de senaste veckorna har många sovit inne. Det som skillde denna natt mot andra var ett kackaduande av snarkningar. Det var ett helvete att försöka somna rent ut sagt. Hittade ett par gamla öronproppar som ramla runt nere i fotändan av sovsäcken. Antingen slog herrarna något slags snarkrekord i bussen eller så är min insättningsteknik av apotekets gula skumproppar bristande. Så för att ljuddämpa ytterligare blåste jag ut luft samtidigt som jag höll för näsan. Det lyckades. "Vakumet" som bildades var utmärkt ljudisolerande. Somnade. Sedan vaknade jag igen någon timme senare av att öronproppen i höger öra värkte. Jävlarns proppen satt fast och gick inte att dra ut med naglarna. I mörker fumlar jag fram min toalettväska och letar fram min gula pincett. Yes, skumbiten lossnar och jag gör ett nytt försök att somna utan öronproppar. Ahhhh. Vilken natt! I dag har jag haft en sån där riktigt slapp dag. Har varit helt ur funktion mentalt. Absolut inte bakis, som vissa andra pga gårdagens fest, utan jag har bara känt mig trött, seg och nästan lite hängig. Är nu drygt två veckor kvar på resan så har väl maxat med aktiviteter och festande de senaste veckorna sedan vi körde in i Patagonien. Har ju varit hemifrån i över tre månader och bott på en buss. Kanske inte så konstigt att jag känner mig sliten. Ja, sliten är helt klart rätta ordet.
Lyckades i alla fall släpa mig ned till laguna Nimez i dag. Ligger bara 10 minuters promenad från centrum här i El Calafate, som för övrigt är en rätt gemytlig turiststad. Satt länge i solen och drack kaffe innan jag med mina två kameror och tre kompisar tog oss ut vår dvala och knata ned för att spana in flamingos. Som enligt Lonley planet skulle finnas här. Äntligen fick jag användning för min nya Nikon P900. Perfekt till fågelfotografering med sina amazing 24-2000mm!!! Fåglarna var på rätt långt håll men såg flera olika arter, gud vet vad de heter. Jag gick med kameran tryckt mot ögat i nån timme och plåta. Efter det var jag helt väck i huvudet och kände mig yrvaken. Eller hade jag fått solsting av dagens 15+. Lyckades t om komma ifrån de andra som inte verkade lika exalterade. För övrigt har det inte hänt mycket. Sovit. Vilat. Släpat fötterna efter mig på campingen. Orkade varken duscha eller äta middag i dag. Eller jo, en macka som Elisaberh gjorde till mig tryckte jag ned samtidigt som jag gick igenom dagens bilder.... här kommer ett par av dem. Någon legendarisk rosa bussfest blev det inte för min del. Sjöng och dansade gjorde jag i rosa peruk och förkläde under namnet "sweet pie" fram till midnatt, sedan blev det godnatt. Jag och Elisabeth delade ut rosa kindpussar till Bosse, som nu lämnar över ratten till Gunnar. Vår glada galna personal på rosa bussarna. Bosse, Patrik, Kallidad, Isabel & Gunnar.
|
Archives
March 2016
Categories |