Allvarligt talat. Peru är inget vackert land. Hittills.
Har den senaste veckan tagit oss kussträckan från Mancora i norr ned till Paracas 20mil söder om Lima. Har gjort flertalet strandstopp. Små hippiebyar där surfare gled runt barfota med brädan under arm. Stränder som på google ser superfina ut men i verkligheten såg förjäkliga ut. Dagtid. Ok, stranden i La Cruz var ju fin. Men då har vi vågorna. Självaste anledningen till att stränderna var fulla av surfare, men inga solbadare. Dessa vågor som gör att man kliar sig i huvudet och undrar hur de kunde döpa det till Stilla havet?! Kändes som att slukas av en tsunami, när vågen likt en vägg tornade upp sig framför mig sekunderna innan den drog mig under ytan och fyllde mina bikinitrosor med ett kilo sand och spola upp mig på strand. Bussdagarna mellan de små byarna blev ganska långtråkiga när det enda att vila blicken på var sand, sand, öken, ökensand... och sopor. Peru är ett sjukt skräpigt land. Till och från körde vi genom små folktomma samhällen. Spökstäder bestående av betongskjul med plåttak eller halvfärdiga tegelhus. Vart är alla människor? Hur orkar man bo här. Längs en landsväg omgiven av sand och skräp. Blir deprimerad av bara tanken att behöva bo så. Sedan kommer vi till kontrasternas Lima. En internationell storstad med alla stora fastfoodkedjor och exklusiva varuhus. Inser att Peru är ett extremt segregerat land. Fortsätter till Paracas och åker på båttur till Ballastaöarna. "The poor mans Galapagos", 48 soles (ca 125kr) för 2h var billigt billigt men jag lever fortfarande på upplevelsen av the real Galapagos. Ligger nu här vid resans vackraste pool omgiven av stockrosor och palmer och minns gårdagens nakenbad.
0 Comments
Leave a Reply. |
Archives
March 2016
Categories |