I Chile finns det ca 2000 vulkaner varav drygt 40st är aktiva i dag. En av dem, Villarrica, ligger i Pucon och där stannade vi två heldagar.
Mars är slutet av sommaren här och horderna av turister hade lämnat. I Pucon bor ca 25.000 invånare och under högsäsong trängs det dubbla på gatorna kantade av hortensior, på caféernas uteserveringar och nere vid den lilla hamnen. Hela tiden har du vulkanen i bakgrunden och det ger en rätt häftig känsla. Faktum är att allt blir lite fräckare, lite coolare när du tar en bild och vulkanen är med. Att den hade ett utbrott förra året i mars efter en törnrosasömn på si så där 30år fick vandringen upp till kratern det att pirra lite extra i magen. Likaså vetskapen om att människor dött på vulkanen. Att bestiga Villarrica är inte riskfritt, det bör man vara medveten om. Vilket fick mig att först tveka. Men jag kände mig fullständigt trygg med GoPucon och i efterhand, när jag kan konstatera att jag kommit ned med livet i behåll och enda kroppsskadan är ett skavsår, är jag glad att jag gick upp. Det var nämligen värt varenda steg med dubbar och ishacka som livlina när vi i strålande solsken flämtande tog oss till kraterns kant. Hela vägen upp tittade jag mot röken som ringlade upp ur vulkanens inre. Ett par gånger kom lavastenar farandes. Dock inte som spottades upp av vulkanen själv, utan som rasade högre uppifrån när andra turistgrupper kämpade sig framåt. I fyra timmar gick vi uppåt och det var tufft. Jag blev helt klart trött även om det inte var blodsmak i munnen. Väl uppe började ögonen tåra sig och varje andetag fylldes av en kall metallisk doft och smak. Gasmasken hade vi förberett och hängt runt halsen. Jag drog masken över munnen och andades åter utan att svälja svavelångorna. Vi såg ingen lava men känslan att stå och veta att den, där nere i hålet, kokade och bubblade var tillräckligt. Nedför vulkanen tog vi stjärtlappen och åkte på glaciären ned. Det gick bitvis riktigt fort och bitvis alldeles för långsamt, men kul var det. I Pucon hann jag också med ridning och rafting (min första). Var lite nervös för det var nivå fyra av fem på floden vi skulle rafta nedför. Var ju löjligt mesigt (!!!) hade förväntat mig något mycket värre. Rafting är ju inte alls läskigt som jag trott. Hurvida den var bra eller dålig har jag svårt att uttala mig om då jag inte har nåt att jämföra med. Hästridningen däremot, som sagts vara helt fantastisk, var resans sämsta. Kändes som urvattnade, trötta och totalt sönderridna turisthästar. Lynniga var de också och gick med bakåtvridna öron. Fick de chansen bet de gärna varandra. Hade man tur travade de 10 meter. Galopp var omöjligt. Förutom när de var 200 meter hemifrån då satte de fart. Men då skenade de i och för sig mer än galopperade. Dessutom red vi mest längs med en vältrafikerad bilväg och höjdpunkten på turen var när vi passerade en buske med övermogna björnbär som man kunde norpa åt sig. Så det där med att rida till varma källor vet jag inte vem som sagt var så himla bra. Synd för jag och många hade verkligen sett fram mot det. Varma källorna var också ett skämt. Jag frös. De var svalare än när jag tappar upp badkaret hemma. 39 grader var det i den varmaste bassängen. Burrrr. Men har hört att det finns bättre i Pucon än de vi var till via Trancura, som jag aldrig skulle rekommendera någon att boka nån enda aktivitet med!! Dryg personal och totalt oserviceminded. För att säga nåt bra om de varma källorna så var de, trots kallt vatten, rätt fint att sitta där i nattluften och se tre stjärnfall och en vulkan i fjärran som det kom orangeröda lågor/rök från eller vad det nu var som sprutade. Fint avslut ändå som knöt ihop säcken efter två fullspäckade dagar i vulkanstaden Pucon.
0 Comments
Leave a Reply. |
Archives
March 2016
Categories |