Vet inte hur många Pisco Sour jag druckit i sydamerika. Alla länder här vill claima den som sin nationaldryck. Jag bryr mig mindre, för gott är det. Nu blir det i alla fall den sista på denna kontinent för denna gång.
Skål!
0 Comments
4 månader är över. Det gick fort. Nu åker jag hem med liiiite övervikt i bagaget. Haha. Bara drygt 24 timmar resa framför mig nu. whoop whoop!!!
Ses snart Sverige ♡ Santiago har väl långt ifrån varit en storstad som imponerar. Hade det inte varit för alla härliga resekompisar så hade jag nog haft väldigt tråkigt här. Har dock ätit god sushi... en rätt trodde vi var fisk med romsäckar men det visade sig vara fisk med sjöborre. Inte för att romsäckar hade varit bättre. Blev några drinkar på olika barer och en avskedsmiddag med hela gänget!
Hmmm. Hur gick det här till?! Lite smått kaos på rummet. Snart flyger jag efter 4 månader i sydamerika tillbaka hem med en fullproppad resväska, nya vänner och en jäkla massa minnen. Tur att inte allt det också ska ned i väskan haha. Här om natten kände jag mig rädd för första gången över att åka hem och grät mig tyst till sömns. Att åka hem till en tyst lägenhet skapar ett virrvarr av känslor. Att åka tillbaka hem till ett liv som jag inte riktigt vet hur jag ska fortsätta... Under dessa månader har dock ett par tankar mognat hos mig. För det första måste jag på ett eller annat vis skaffa någon form av arbete. Ska jag studera blir det efter sommaren och fram tills dess måste jag ha en inkomst. Det beslut som jag kanske är mest förvånad över själv är nog att jag insett att jag måste flytta. Ska jag överhuvudtaget orka fortsätta leva och kämpa vidare måste jag skapa en sundare distans och förhållande till Jocke. Får se hur det känns när jag väl landat lite i vardagen hemma. Men jag tror det kommer bli ett viktigt steg för någon slags nystart. Hmmm. Hur gick det här till?! Lite smått kaos på rummet. Snart flyger jag efter 4 månader i sydamerika tillbaka hem med en fullproppad resväska, nya vänner och en jäkla massa minnen. Tur att inte allt det också ska ned i väskan haha.
Här om natten kände jag mig rädd för första gången över att åka hem och grät mig tyst till sömns. Att åka hem till en tyst lägenhet skapar ett virrvarr av känslor. Att åka tillbaka hem till ett liv som jag inte riktigt vet hur jag ska fortsätta... Under dessa månader har dock ett par tankar mognat hos mig. För det första måste jag på ett eller annat vis skaffa någon form av arbete. Ska jag studera blir det efter sommaren och fram tills dess måste jag ha en inkomst. Det beslut som jag kanske är mest förvånad över själv är nog att jag insett att jag måste flytta. Ska jag överhuvudtaget orka fortsätta leva och kämpa vidare måste jag skapa en sundare distans och förhållande till Jocke. Får se hur det känns när jag väl landat lite i vardagen hemma. Men jag tror det kommer bli ett viktigt steg för någon slags nystart. I dag åkte "trion" (jag, Elisabeth och Andreas) på vinprovningar. Besökte tre olika vingårdar i Casablanca Valley, där de flesta av chiles exportviner produceras. Särskilt vita druvor är idealiskt att odla här pga dalens microklimat. Morgonarna är kyliga och dagarna riktigt varma, kvällarna är åter kyliga. Differansen i temperatur kan variera 10-15°C genom en dag.
När vi körde in i Casablanca valley förändrades klimatet direkt. Från ingenstans hade en dimma lagt sig över dalen som på morgontimmarna hjälpte till att skydda druvorna från solen. Det var kallt och jag blev lite orolig över dagens klädval, jeansshorts och t-shirt... Det första glaset vin var ett sauvignon blanc (sb) och intogs lagom till 11-tiden. Lärde mig massor om druvor på första vingården Casablanca Boutique. Sb ska drickas ungt och drar ofta inga fördelar av att lagras. Pinot noir är t ex en röd druva som går fint med anka, fisk och vegetariska rätter som svamprisotto. Däremot är det alldeles för lätt för att para med rött kött. Kommer nog bli en hel del chilenskt pinot noir när jag kommer hem. För nu är det slut på att vara världens sämsta vegetarian. Herregud, köttätandet har ju helt spårar ur. Kanske lite också för att det varit bekvämt då varken chilenare eller argentinare har vegetariskt på menyn förutom just svamprisotto. Carmenere är en relativt ny druva och paras utmäkt med kryddiga maträtter som indiskt och mexikanskt. Me like! Lagom efter tre glas vin tittade solen fram. Det var skördetid i Casablanca och druvorna härligt solmogna. De levde farligt för våra långa fingrar. Tom Taylor, som faktiskt existerade (vilket Andreas tvivlade på då han hade ett namn som klingade lite för bra) bjöd på ost och choklad i bilen medan vi körde till Bodega RE. En fin touch till upplevelsen, och nu förstår vi hur han fått fyra och fem stjärnor på Tripadvisor. Bodega RE var ett familjeägt microbryggeri där endast 50 000 flaskor vin producerades per år. Ägaren hade en förkärlek till att experimentera med smaker och använda sig av gamla tillverkningsmetoder. I vinkällaren stod åtta gigantiska lerurnor med vardera 12000 liter vin i som var vinets första anhalt, innan de efter några veckor flyttades till träfat för lagring. Sista vingården Viña mar bjöd på en blindprovning av ytterligare tre viner. Gissade inte en enda druva rätt. He he. Därefter åt vi lunch med vin på terassen som hade en vacker panoramasikt utöver dalen. Hade en jättehärlig dag på tre väldigt olika vingårdar därför får Tom och Bodega wine tours ☆☆☆☆☆ Jaaaa, besökte vår första vingård i Chile i förrgår. Var till Concha y Torro vars största export är Castillero de Diablo. Ända sedan alla vingårdsbesök i Kapstaden förra året har jag längtat till de chilenska. Att gå på vinprovning är helt underbart. Fick flanera bland vinrankorna och provsmaka de olika druvorna... malbec, syrah, cabernet sauvignion mfl. Var också ned i vinkällaren och fick höra spökhistorien bakom namnet. Sedan prövade vi tre olika viner. 2 röda och 1 vitt. Tyvärr föll inget av dem i smaken, men Andreas slog till på en 5 liters flaska som vi i bussen delade på en parkeringsplats till lunchen. Sedan dansade vi oss svettiga hela vägen genom Santiago. "Dansa, Pausa" spelades på högsta volym när vi for fram i vår rosa buss till vår slutdestination. Lite vemodigt att resan nått sittt slut, men jäklar vad vi röjde. Även om A2 mest tyckte vi hoppa upp och ned snarare än dansade och Ingvar tyckte vi förde ett jäkla oväsen, så hade vi så himla kul.
I Chile finns det ca 2000 vulkaner varav drygt 40st är aktiva i dag. En av dem, Villarrica, ligger i Pucon och där stannade vi två heldagar.
Mars är slutet av sommaren här och horderna av turister hade lämnat. I Pucon bor ca 25.000 invånare och under högsäsong trängs det dubbla på gatorna kantade av hortensior, på caféernas uteserveringar och nere vid den lilla hamnen. Hela tiden har du vulkanen i bakgrunden och det ger en rätt häftig känsla. Faktum är att allt blir lite fräckare, lite coolare när du tar en bild och vulkanen är med. Att den hade ett utbrott förra året i mars efter en törnrosasömn på si så där 30år fick vandringen upp till kratern det att pirra lite extra i magen. Likaså vetskapen om att människor dött på vulkanen. Att bestiga Villarrica är inte riskfritt, det bör man vara medveten om. Vilket fick mig att först tveka. Men jag kände mig fullständigt trygg med GoPucon och i efterhand, när jag kan konstatera att jag kommit ned med livet i behåll och enda kroppsskadan är ett skavsår, är jag glad att jag gick upp. Det var nämligen värt varenda steg med dubbar och ishacka som livlina när vi i strålande solsken flämtande tog oss till kraterns kant. Hela vägen upp tittade jag mot röken som ringlade upp ur vulkanens inre. Ett par gånger kom lavastenar farandes. Dock inte som spottades upp av vulkanen själv, utan som rasade högre uppifrån när andra turistgrupper kämpade sig framåt. I fyra timmar gick vi uppåt och det var tufft. Jag blev helt klart trött även om det inte var blodsmak i munnen. Väl uppe började ögonen tåra sig och varje andetag fylldes av en kall metallisk doft och smak. Gasmasken hade vi förberett och hängt runt halsen. Jag drog masken över munnen och andades åter utan att svälja svavelångorna. Vi såg ingen lava men känslan att stå och veta att den, där nere i hålet, kokade och bubblade var tillräckligt. Nedför vulkanen tog vi stjärtlappen och åkte på glaciären ned. Det gick bitvis riktigt fort och bitvis alldeles för långsamt, men kul var det. I Pucon hann jag också med ridning och rafting (min första). Var lite nervös för det var nivå fyra av fem på floden vi skulle rafta nedför. Var ju löjligt mesigt (!!!) hade förväntat mig något mycket värre. Rafting är ju inte alls läskigt som jag trott. Hurvida den var bra eller dålig har jag svårt att uttala mig om då jag inte har nåt att jämföra med. Hästridningen däremot, som sagts vara helt fantastisk, var resans sämsta. Kändes som urvattnade, trötta och totalt sönderridna turisthästar. Lynniga var de också och gick med bakåtvridna öron. Fick de chansen bet de gärna varandra. Hade man tur travade de 10 meter. Galopp var omöjligt. Förutom när de var 200 meter hemifrån då satte de fart. Men då skenade de i och för sig mer än galopperade. Dessutom red vi mest längs med en vältrafikerad bilväg och höjdpunkten på turen var när vi passerade en buske med övermogna björnbär som man kunde norpa åt sig. Så det där med att rida till varma källor vet jag inte vem som sagt var så himla bra. Synd för jag och många hade verkligen sett fram mot det. Varma källorna var också ett skämt. Jag frös. De var svalare än när jag tappar upp badkaret hemma. 39 grader var det i den varmaste bassängen. Burrrr. Men har hört att det finns bättre i Pucon än de vi var till via Trancura, som jag aldrig skulle rekommendera någon att boka nån enda aktivitet med!! Dryg personal och totalt oserviceminded. För att säga nåt bra om de varma källorna så var de, trots kallt vatten, rätt fint att sitta där i nattluften och se tre stjärnfall och en vulkan i fjärran som det kom orangeröda lågor/rök från eller vad det nu var som sprutade. Fint avslut ändå som knöt ihop säcken efter två fullspäckade dagar i vulkanstaden Pucon. I natt hände det. Sista biten av armen vecklade ut sig. Med yrvaket hår och klet i ögonen trodde jag knappt det var sant. Måste ha legat och tränat i sömnen, haha. Nu blir det hårdträning så att jag kan böja den helt tillbaka också. För det än så länge stramar det emot och gör lite ont när jag böjer den. Jag sa ju till alla att jag bestämt att armbågen skulle vara bra när jag åkte hem. Ingen trodde väl det var helt möjligt. En vecka kvar!! (Vilket för övrigt är helt sinnessjukt... har jag snart varit hemmifrån ett 1/4 dels år!!!?) Så nu jävlar är det dags för slutspurten. Ridning och varma källor i dag. I morgon forsränning. Utmärkta aktiviteter för en galning som jag med en luxerad armbåge under rehabilitering. Whoop whoop!
I Bariloche, den lilla chokladstaden omgiven av sjöar och böljande berg, växer det en chokladbutik i varje gatuhörn. Skyltfönstrena är påskpyntade med chokladägg, påskharar och små nallebjörnar fyllda med dulche de leche - argentinarnas söta kolafavorit. I glasdiskarna trängs praliner med chokladdoppade fikon eller körsbär, chokladstänger och ett dussin varianter av choklad med dulche de leche. De röda små boxarna fylls till bredden av söta flickor i vita blusar och röd sjalett runt håret till turister med villrådig blick. Inne på Mamuschka är komersen i full gång. Jag köper ett tiotalpraliner med citron, marsipan, hallon och nötfyllning som läggs i en liten plastpåse. Elisabeth däremot slår på stort och köper ett par presentaskar.
Bariloche skulle lätt kunna bli en chokladälskares död, som jag, för tillgängligheten, utbudet och priset går omöjligt att värja sig från. De flesta butiker har också ett café där det serveras chokladtårta i bitar som skulle få svenska konditorier att gå i konkurs. Aldrig har jag i mitt liv lämnat tårta. Men jag ville undvika chokladdöden och så var jag ju tvungen att få plats med två kulor glass, eller tre, efter middagen sen. Mmmm även glass säljs i mängder här. På Rui Nupi åt jag 80% chokladglass och på glasseria Jauja fick jag äntligen tag på smaken Calafate, som görs på calafatebäret typiskt för Argentina. Smakar ungefär som blåbär/björnbär. Även chokladfabrikerna ligger i och utanför Bariloche. Tyvärr hann jag inte dit, för ja som ni kanske förstår var jag upptagen med att fika mig igenom vårt tvådagars stopp här. Varifrån kakaon kommer har jag ingen aning om. Jag har då aldrig hört talas om kakaoodlingar i Bariloche... eller Argentina för den delen. Kanske är det landets bäst bevarade hemlighet.... |
Archives
March 2016
Categories |